Liverpools laguppställning 2020 och genom tiderna.

Bild: TT.se
Text: Per Malmqvist

I slutet av 1950-talet tar Bill Shankly över en klubb på dekis. Liverpool FC var inte i gott skick och ganska så tidigt börjar Shankly fundera över om han tagit rätt beslut att flytta från trygga Huddersfield till fotbollsgalna Merseyside. Han tar med sin hustru Ness till den slitna träningsanläggningen Melwood och ställer egentligen frågan rakt ut – är det värt det? Ska han fortsätta. Ness – som trivdes riktigt bra i Huddersfield – känner sin man och ger honom styrkan att fortsätta. Kanske avgjordes Liverpools historiska öde just precis där. Den smått osannolika framgångssaga som skulle följa kunde ha tagit slut innan den började

Shanklys arv

Undan för undan byggde Shankly ett vinnande lag och satte en kultur som sedan skulle råda i flera decennier. Allt handlade om klubben som helhet och att vinst gällde i varje match. Shankly vann ligatitlar och FA-cuper, men aldrig en Europacup. Han byggde dock fundamentet och som personlighet är han för alltid betraktad som en legendar – eller snarare legend – på Merseyside. Hans coacher tog sedan vinstmaskinen vidare, inte minst Bob Paisley, som är den näst mest framgångsrike managern i engelsk fotbollshistoria efter den ojämförlige Sir Alex Ferguson i Manchester United. Paisley erövrade också Europa med titlar i UEFA- och Europacupen. Arvet drevs vidare av Joe Fagan och Kenny Dalglish och i samband med ligatiteln 1990, så trodde väl ingen att den osannolika dominans som Liverpool haft sedan början på 1960-talet och med emfas på 1970- och 80-talen, någonsin skulle avta. Sedan dess har man inte vunnit en enda ligatitel.

Dagens Liverpool

Säsongen 2019/20 handlar om att bryta den långa ökenvandringen utan att nå en Premier League-titel och Liverpool har tagit sig an uppgiften som i fornstora dagar. På 1970- och 80-talen var klubben en maskin som aldrig lämnade andra klubbar i fred, oavsett om de hade lyckats dra ifrån med en ledning, fanns Liverpool med i slutet av säsongen och tog sig ofta förbi. Dessutom spelade man en mycket underhållande fotboll, byggd på kollektivet, men med fantastiska lirare. Man firade knappt stora titlar, utan konstaterade mest att snart var det dags för samling inför försäsongsträning. På många sätt påminner Jurgen Klopps Liverpool om gamla Liverpool-byggen, förutom möjligtvis att Klopp kanske firar lite mer.

Väloljad maskin

Det är en väloljad och välspelande maskin med en rad oerhört begåvade fotbollsspelare som finns i dagens Liverpool. De är kuggar som går in i varandra och ofta känns det som att det spelar ingen roll vem som är på plan. Liverpool är lika starka oavsett laguppställning. Precis så var det också under inte minst Paisleys, Fagans och Dalglish dagar som managers.

Titlar

Ligasegrare (18 st), FA-cupen (7), Ligacupen (8), Europacupen/Champions League (6), UEFA-cupen (3). 
Låt oss jämföra dagens Liverpool mot några av deras vassaste upplagor från förr.

Liverpool spelare 2019/20

Målvakten

Brasiliens Alisson Becker är en världsklassmålvakt och en av de två sista länkarna i Jurgen Klopps lagbygge som tog klubben från att vara ett lag med höga höjder och djupa dalar till att helt enkelt ligga på hög höjd hela tiden. 

Försvaret

Mittbacken Virgil van Dijk var den andra länken, då han bidrar med sitt ledarskap till att göra Liverpools backlinje smått ogenomtränglig. Det innebär också att han kan kampera med Dejan Lovren, Joe Gomez eller Joel Matip och det gör liksom ingen skillnad i hur kassaskåpssäkert mittförsvaret är. Inte minst Matip har vid sidan om van Dijk utvecklats till en lysande back. Dessutom kan man unna sig lyxen med två riktigt offensiva ytterbackar i Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson, vilka har förmågan att producera en hel del framåt. 

Mittfältet

Klopp förfogar över två uppställningar som kan gå in och göra jobbet på mittfältet, beroende på motstånd och taktik. Trotjänare som James Milner och Jordan Henderson är proffs ut i fingerspetsarna och gör aldrig ett dåligt jobb. Milner kan dessutom spela ytterback. Henderson är en ledargestalt. Hos Fabinho och Georginio Wijnaldum finns allt man behöver av mittfältare i världsklass. Lägg därtill Naby Keita. Som jokrar i leken är nu djupledslöpande Adam Lallana på väg tillbaka från svårigheter med skador och så urstarke Axel Oxlade-Chamberlain. Och behöver man lite elegans är det bara att slänga in Xherdan Shaqiri.

Anfallet

Liverpools ordinarie tremannaanfall kanske är det mest fruktade i världsfotbollen just nu. Omställningarna är blixtrande och det handlar om spelare som gör allt i en fart som man knappt tror är möjlig. Sadio Mané, Roberto Firmino och Mohammed Sala är spelare som knappt något lag lyckas stå emot under nittio minuter. Bakom dem kan Klopp slänga in en Shaqiri eller varför inte Divock Origi, som har förmågan att göra mål så fort han är på plan, trots att speltiden är begränsad i den benhårda konkurrensen.

Managern

Jurgen Klopp har alltid ansetts som en av världens främsta tränare, men det har funnits viss misstänksamhet över att han inte är en notorisk vinnare. Han har många finaler utan att få höja själva bucklan. Men allt detta ändrades i och med Champions League-segern i fjol och nu är det nog ingen som tror att han kommer släppa taget om Premier League. Klopp har lyft Liverpool från att ha varit ett lag som kan glimta till och ligga strax under de allra bästa, till att ligga längst fram.

Bästa uppställningen

Alisson Becker – Trent Alexander-Arnold, Virgil van Dijk, Joel Matip, Andy Robertson – Fabinho, Jordan Henderson, Georginio Wijnaldum – Mohammed Salah, Roberto Firmino, Sadio Mané

Liverpool laguppställning 1973-74

Säsongen 1976/77 är Liverpool på väg mot en unik trippel. Man vinner ligan och tar sin allra första titel i Europacupen för mästarlag, men faller på målsnöret mot Manchester United i FA-cupfinalen. Men en fantastisk säsong, där Bob Paisleys första stora lagbygge var i sitt esse.

Målvakten

Ray Clemence stod på toppen av sin karriär som målvakt. Det räcker med att konstatera det.

Försvaret

Tommy Smith fanns fortfarande kvar, men högerbacksplatsen hade en viss Phil Neal tagit över. Neal skulle senare bli lagkapten, göra massor med landskamper för England och ta hem otaliga pokaler med Liverpool. Joey Jones agerade vänsterback medan mittlåset Emlyn Hughes och Phil Thompson nu stod på toppen av sin förmåga. När Thompson var skadad gick rutinerade Smith in och tog hans position.

Mittfältet

På mittfältet sågs nu en vis Terry McDermott dominera med sitt djupledslöpande från sin mittenmittfältsposition. Ian Callaghan stöttade upp ibland men mot slutet av säsongen handlade det mer om en benhård Jimmy Case. Från Arsenal hade man köpt Ray Kennedy som omskolades från forward till vänstermittfältare. Steve Heighway var fortfarande magikern som kunde förändra matchbilder. 

Anfallet

Kevin Keegan stod på toppen av sin karriär och skulle snart lämna för Hamburg. John Toshack spelade mycket i början, men under säsongen fick man även se skymten av David Johnson, som skulle utvecklas till engelsk landslagsman. Men också David Fairclough, som under många år var Liverpools egen super sub. 

Managern

Bob Paisley förvaltade Shanklys bygge så bra att han blev den mest framgångsrika managern i Liverpools historia. Enkelhet, ödmjukhet, vardaglighet och en obändig vilja att vinna varje match präglade detta lagbygge, där man aldrig gjorde något större väsen av pokalerna. Nästa träning och match var alltid viktigare.

Bästa uppställningen

Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Steve Heighway, Jimmy Case, Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack.  

Liverpool laguppställning 1976-77

Säsongen 1976/77 är Liverpool på väg mot en unik trippel. Man vinner ligan och tar sin allra första titel i Europacupen för mästarlag, men faller på målsnöret mot Manchester United i FA-cupfinalen. Men en fantastisk säsong, där Bob Paisleys första stora lagbygge var i sitt esse.

Målvakten

Ray Clemence stod på toppen av sin karriär som målvakt. Det räcker med att konstatera det.

Försvaret

Tommy Smith fanns fortfarande kvar, men högerbacksplatsen hade en viss Phil Neal tagit över. Neal skulle senare bli lagkapten, göra massor med landskamper för England och ta hem otaliga pokaler med Liverpool. Joey Jones agerade vänsterback medan mittlåset Emlyn Hughes och Phil Thompson nu stod på toppen av sin förmåga. När Thompson var skadad gick rutinerade Smith in och tog hans position.

Mittfältet

På mittfältet sågs nu en vis Terry McDermott dominera med sitt djupledslöpande från sin mittenmittfältsposition. Ian Callaghan stöttade upp ibland men mot slutet av säsongen handlade det mer om en benhård Jimmy Case. Från Arsenal hade man köpt Ray Kennedy som omskolades från forward till vänstermittfältare. Steve Heighway var fortfarande magikern som kunde förändra matchbilder. 

Anfallet

Kevin Keegan stod på toppen av sin karriär och skulle snart lämna för Hamburg. John Toshack spelade mycket i början, men under säsongen fick man även se skymten av David Johnson, som skulle utvecklas till engelsk landslagsman. Men också David Fairclough, som under många år var Liverpools egen super sub. 

Bästa uppställningen

Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Steve Heighway, Jimmy Case, Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack.  

Liverpool 1981/82

Säsongen 1980/81 hade man visserligen vunnit ännu en europacuptitel, men missat i de andra turneringarna. Inte minst blev det en för Liverpool mycket usel femteplacering i ligan. Under säsongen 1981/82 fasades istället en rad yngre förmågor in i laget och en ny generation växte fram, där man under kommande tre säsonger skulle plocka hem tre ligatitlar (där man sammanlagt förlorade sju matcher!), fyra ligacuptitlar samt ytterligare en Europacup. I vissa stunder kändes det nästan hopplöst för motståndarna att rå på detta Liverpool. Och säsongen 1981/82 var början på denna fantastiska treårsperiod.

Målvakten

Clemence såldes och in kom en till en början rätt kritiserad Bruce Grobbelaar, känd för sin ovana att göra större misstag i vissa matcher. Men det skulle dock visa sig att Grobbelaar mycket väl kunde kliva in och ta över Clemence mantel. Och skulle så göra under många år framöver.

Försvaret

Phil Neal hade nu växt till en klippa och lagkapten. Phil Thompson fanns kvar men hade tung konkurrens av en ung herre vid namn Mark Lawrenson, som ganska snart skulle ta över den andra mittbacksplatsen, eftersom den mer eleganta skotten Alan Hansen var given i startelvan. Alan Kennedy var vänsterbacken som gärna avgjorde stora finaler. 

Mittfältet

Innermittfältet med Terry McDermott och den hårdföre men spelskickliga skotten Graeme Souness hade nu utvecklats till en minst lika stark lagdel som de övriga i ett lagbygge som osade världsklass när de spelade tillsammans. Unge Ronnie Whelan spelade ofta till vänster och skulle på senare år kliva in på mitten, då han fick en mycket lång karriär och var en riktig allround-spelare. Ray Kennedy hängde kvar ytterligare lite till, men det kom snart att bli unge Sammy Lee på höger och Whelan till vänster. 

Anfallet

Kenny Dalglish hade ersatt Kevin Keegan i slutet på 1970-talet, vilket de flesta trodde skulle bli en omöjlig uppgift, men King Kenny blev navet kring vilket allt Liverpool-spel kretsade kring. En extremt spelskicklig anfallare som hade förmågan att vända bort försvarare som ingen annan. Idag anses han nog vara Liverpools kanske bästa spelare genom tiderna. 1981/82 var han den klarast lysande stjärnan. Tanken var väl att Dalglish skulle fortsätta att kampera ihop med radarpartnern David Johnson och med David Fairclough som avbytare, men så dök det upp en yngling från Wales vid namn Ian Rush, som 1981/82 fick sitt stora genombrott och skulle tillsammans med Dalglish bilda en av världshistoriens vassaste anfallspar. 

Managern

Bob Paisley avslutade sin karriär säsongen 1982/83. Och han gjorde det när Liverpool stod på den absoluta toppen. 

Bästa uppställningen

Bruce Grobbelaar – Phil Neal, Alan Hansen, Mark Lawrenson, Alan Kennedy – Sammy Lee, Terry McDermott, Graeme Souness, Ronnie Whelan – Ian Rush, Kenny Dalglish       

Aldrig har väl Liverpool varit så överlägsna under en säsong som denna. Efter att ha stängts av från allt europaspel i samband med Heysel-katastrofen i Europacupfinalen 1985, tampades man med lokalrivalen Everton om liga- och cuptitlar. 1985/86 snodde man dubbeln (FA-cupen och ligan) mitt framför Everton (som vann ligan säsongen före) efter en fullkomligt osannolik spurt i ligan och en vändning från en Everton-ledning till seger med 3-1 i FA-cupfinalen. Därmed blev Liverpool blott den tredje klubben under 1900-talet att vinna dubbeln. Men det är ändå inte den säsongen när de var som allra bäst. Everton vann ligan igen 1986/87, men inför säsongen 1987/88 kändes Liverpool ungefär som de gör idag. Man var redo, hade rätt manskap och det gick helt enkelt inte att stoppa dem. Visserligen förlorade man FA-cupfinalen mot Wimbledon och fick inte spela i Europa, men som de lirade i ligan!

Målvakten

Bruce Grobbelaar vaktade fortfarande målet, men nu fanns det också en hyfsad reservmålvakt i Mike Hooper.

Försvaret

Alan Hansen var given som mittback, medan Gary Gillespie gav den allt mer skadedrabbade Mark Lawrenson konkurrens. Gary Ablett kunde spela såväl ytterback som mittback. Steve Nicol hade utvecklats till en av Liverpools bästa backar på 1980-talet, då han helst spelade som ytterback, men gjorde inte bort sig som mittback. Om Liverpools defensiv tidigare varit ett kollektiv där var och en hade sin fasta plats, började det mer likna ett kollektiv där man hjälpte varandra att fylla flertalet olika positioner.

Mittfältet

Vänsterbreddaren John Barnes hade gjort stor succé i Watford och förhoppningarna var stora när han kom till Liverpool. Och de skulle förverkligas. Med råge. Eleganten Barnes är tillsammans med Kenny Dalglish kanske en av de bästa värvningarna Liverpool gjort. Dessutom köpte man den evigt djupledslöpande Ray Houghton. I mitten stabiliserade den benhårda Steve McMahon och ofta även veteranen Ronnie Whelan. Men där fanns även den elegante, men något långsammare, Jan Mölby. Nigel Spackman och veteranen Craig Johnston fanns också att tillgå.

Anfallet

Ian Rush lämnade för Juventus, men redan på våren hade Liverpool köpt John Aldridge som aldrig tycktes sluta att göra mål. Det var som om Rush aldrig lämnat. Kenny Dalglish fanns till hands, men fokuserade mest på rollen som manager. Däremot köpte man en viss Peter Beardsley. En lysande anfallare med spelsinne, teknik, fart och kreativitet. Barnes, Houghton, Aldridge och Beardsley blev helt enkelt för mycket för motståndarna att stå emot

Managern

Kenny Dalglish tog över som spelande manager av Joe Fagan 1985 och hade redan fixat en dubbel 1985/86, men ingen titel 1986/87, vilket fick honom att ge sig ut på transfermarknaden och köpet av Aldridge, Barnes, Houghton och Beardsley visade sig förändra Liverpool från att kämpa om titlarna och ta flera av dem, till att bli en fullkomlig segermaskin.  

Bästa uppställningen

Bruce Grobbelaar – Steve Nicol, Gary Gillespie, Alan Hansen, Gary Ablett – Ray Houghton, Steve McMahon, Ronnie Whelan, John Barnes – John Aldridge, Peter Beardsley.

Liverpool och Betsson

Det är ingen tvekan om att Liverpool är en av de allra största och mest framgångsrika klubbarna i världen. Betsson är en av de klassiska spelbolagen som också kan sin fotboll och därmed också sitt Liverpool. Jämför gärna de olika upplagorna av Liverpool-uppställningar och häng med Betsson under säsongen där det kommer finnas bra odds för de som kan sitt Liverpool, såväl som fler artiklar om denna gigant till klubb.