Wernbloom: ”Nu kan jag säga vafan jag vill”

Tre ryska ligaguld, ett SM-guld och 51 landskamper.  Och framför allt: hatälskad av väldigt många. Möt Betssons nya ambassadör Pontus Wernbloom, 35, i en lång intervju om hans gamla hemland Ryssland, bonusbilar och ångest.

Text: Mårthen Bergman

Pontus Wernblooms fotbollskarriär och mitt ”journalist-dito” har gått hand i hand sedan 2006 då jag var med och startade Fotbollsverige.se. Jag har intervjuat honom massvis med gånger och minns såväl det stökiga Blåvitt som sprang hem SM-guldet 2007 som det U21-landslag som charmade hela landet 2009 som två av de roligare upplevelserna under mina år som nybakad murvel.

Nu sitter vi mitt emot varandra i ett konferensrum för 10+ personer på Betssons kontor i Stockholm. Han med skorna på hyllan – och jag med ”pennan” i hand för första gången på ett bra tag.

När vi messade igår skrev du att ”det som är bra nu är att jag kan säga vad jag vill utan att behöva svara inför en arbetsgivare”. Det är inte utan att man undrar vad du har velat säga under alla dessa år?
– Ja, inte så mycket egentligen, säger han och skrattar.
–  Jag har ändå varit rätt  öppen tycker jag, men det är klart att jag alltid har haft i bakhuvudet att behöva ”please:a” så många. Kanske inte just med det jag säger, men jag måste tänka mig för vad jag säger. Dels din arbetsgivare, dels de som har betalat för att gå på matcherna, allt det där måste du ha en jäkla respekt för. Det är förstås rimligt, men det gör också att det blir lite tråkigt.

Ja, många av er är lite tråkiga ibland.
– Ja och då kommer jag alltid tillbaka till det att i och med att det är ett så stort intresse så blir det en press och man måste någonstans visa en respekt för folk som engagerar sig i det här. Jag kan tycka att man blir lite bakbunden av det.
– I många situationer kan man heller inte säga vad man tycker. “Vad tycker du om tränaren? Jo, han är svinbra”, säger man, fast man tycker att det är ett jävla arsle. Det är rätt skönt att slippa de frågorna.
– När jag sitter här med dig är den enda arbetsgivaren jag svarar för Betsson, och nu kan jag säga vad jag vill för de vill väl att jag ska säga vad jag tycker och tänker.

Han avlossar ytterligare ett av de patenterade Wernbloom-skratten innan han fortsätter resonera kring relationen mellan fotbollsspelare och de som har i uppgift att bevaka dem.
–  Det är lätt att i början av karriären vara ”på” i mediasammanhang. Sen tror jag att man blir lite reserverad och också lite trött på det. Det är många gånger man blivit utkastad till pressen och det enda folk ville veta var ju vad Zlatan har att säga. Och det gör inte mig någonting, jag var ju inte ens i närheten av hans nivå, så det är klart att de vill prata med honom. Men varför ska jag kastas ut där och svara på frågor när ingen bryr sig om vad jag svarar, säger han och skrattar igen.

Erik Berg (då Johansson) sa väl rakt ut att journalisterna kunde ställa frågor till honom om honom i stället för om Zlatan.
– Ja, det blir ju lite konstigt. Jag fattar den hajpen, Zlatan är grym, by far den största vi haft. Men det är konstigt när du går ner och ställer dig i mixed zone och ingen bryr sig om vad du har att säga. Ändå blir du nedskyflad dit. Du vill inte vara där, de vill inte prata om dig, de vill bara fråga om någon annan. Då är det lite, vad gör vi här? Vad är det här? Det har blivit någon dans som alla ska dansa.
– Ärligt talat, om du kollar på de 100 senaste intervjuerna som gjorts med landslagsspelare så lovar jag att alla är i princip likadana, mer eller mindre. Är de besvikna kommer de säga en sak, är de glada kommer de säga en sak.

”Det är tunga grejer”

Med tre ryska ligaguld var Pontus Wernbloom under åren 2012-18 en firad stjärna i storklubben CSKA Moskva. Sex år i landet som nu startat ett vansinnigt krig i Ukraina.
– Det är så jävla hemskt.

Märkte du något av styret när du bodde där?
– När Krimkriget kom började snaran dras åt lite, lite… då märkte man det kanske lite. Men det påverkade ju inte mig som ”välbärgad”. Det slår på fotfolket mer än på oss “högre upp i hierarkin”, om man ska säga så.

Du har ändå levt i det landet som ”hela världen” hatar nu.
– Ska man hårdra det så är de väl vana. Det var samma mentalitet som när jag åkte dit. Man är alltid rädd för ryssen. Det är lite sorgligt förstås för det är inte folket i sig som är “the bad guys”. De står tyvärr under en regim som är som den är.

Hur är folket där?
– De som jag umgicks med, jag ska inte säga att de är välutbildade men de har i alla fall rest runt och har en annan syn på saker och ting. Men det är väldigt stora klassklyftor. De som inte har det lika bra tror nog på det de blir matade med via media. Precis som jag själv, du och alla andra hade gjort om vi inte hade haft friheten vi har här att välja vad vi vill ta in.

Berör det dig extra mycket med tanke på att du ändå bodde där i så många år?
– På ett sätt gör det och på ett sätt inte. Nu spänner Ryssland musklerna, det har de gjort i alla tider, det fanns ett kallt krig innan jag blev till. Det är inga nyheter att sånt här händer, men visst jag har ju bott där och det är klart att det känns ”närmare” än många andra krig.  
– Så tror jag dock många i Sverige känner, att det är så pass nära att det blir lätt att relatera. När det sker saker i Europa blir det att vi alla stannar upp. Vi blir rädda såklart och känner väl att ”om han kan gå på de kan han gå på oss”.

Pontus blir än mer allvarlig.
– En gammal lagkamrats fru hade fött barn i Kiev nu. Och han var kvar i Grekland. Och det är klart…

Han pustar ut ordentligt.
– Det är tunga grejer såklart. Man reflekterar själv över sin egen situation och att man är jävligt lyckligt lottad. Man ska inte ta något för givet. Inte sin frihet eller något alls, det kan gå snabbt. Visst i Ukraina har man vetat lite vad som varit på gång i några år. Men de trodde nog inte heller det här eftersom ingen annan trodde det.

”Jag hatar att se på Ronaldo”

Det är inte helt lätt att bara valsa vidare och prata om fotboll. Eller så är det kanske det. Vi pratar dåtid och nutid. Nostalgi och framtid. Efter ett tag har vi inget annat val än att konstatera att vi låter som två gamla gubbar.
– Det är lätt att bli nostalgisk, jag är ofta där själv. När jag sitter och kollar fotboll nu tänker jag alltid ”fan vad bra alla var när jag var liten, Raul var något annat än det här”. Jag hatar att se på Ronaldo, jag klarar inte av att se på Bruno Fernandes, jag klarar inte hans attityd.

Det kanske inte behöver förtydligas, men Pontus kollar en del på Manchester United.
– Eller Pogba dah! Som tjänar mer pengar på sin Instagram än på att spela fotboll i United. Och det syns ju allt för ofta, han skiter i det liksom.

Ibland när jag pratar om de spelarna som jag hade som idoler när jag var 11-12-13 så känner jag mig som farsan.
– Ja, det är ju så! Våra föräldrar var ju också så. Tipsextra hit och dit och det var minsann leriga planer, och långbollar och mycket bättre än det Raul höll på med. Och nu gör jag likadant. Det är lätt att gå bort sig i det där. Jag satt och visade Batistuta-mål för min grabb häromdagen, men han skiter väl i det. Han vill se Ronaldos ”Siiiiiiii”.

”Jag har aldrig tyckt att det är kul att spela match”

Det där blåvita guldlaget som nämndes i början av texten. Marcus Berg, Mattias Bjärsmyr, Gustav Svensson, Sebastian Eriksson, Jakob Johansson och så Pontus då. Det var många IFK-supportrar som hoppades att alla skulle återförenas på ålderns höst. Men hösten kanske blev lite väl lång innan de kom tillbaka. Och när de flesta väl var samlade så blev verkligheten inte riktigt som drömmarna.
– Nä, det blev inget bra. I den bästa av världar hade vi vunnit SM-guld men nu blev det inte så. Jag visste också vad jag signade upp på när jag åkte hem från Grekland. Jag visste att jag hade en fot som var 50/50. Den fungerade väl hyfsat men då började allt annat balla ur i stället.
Visst, det var en jävla besvikelse framför allt när det inte gick som planerat. Sen var det skönt att få sluta bara. Jag hade gärna spelat med grabbarna och vunnit SM-guld. Men det fanns inget kvar i tanken helt enkelt, grejerna var för utslitna, det håller inte ihop, säger han om sin kropp och flinar.
– Jag märkte på sjukgymnasterna att… det är som med flygvärdinnor, när man märker på dem att något är fel så är det dags att börja skruva lite spå sig. – Så här i efterhand skulle jag bara slutat när jag drog hälsenan i Grekland. Jag försökte i tre år att få det att funka och det funkade inte. Samtidigt så tyckte jag om sporten så mycket att jag ville åka hem och testa, men det gick inte. Hade jag fått ändra något hade jag lagt av när hälsenan gick.

Varför försökte du så länge?
– Det är ju det som är problemet, att ibland har man såna träningar eller någon match där det känns bra. ”Åh, fan vad gött!”, men så är det ju inte så. Man är lättlurad också. Sen var jag rätt van vid att ha ont. Det är en hel karriär där jag knaprat voltaren och gud vet hur gammal man blir av alla de jävla kurerna. Så är det för alla, det är match var tredje, fjärde dag utomlands, det är bara att tugga i sig allt man får. Till slut sa kroppen ifrån: ”Det går inte längre, lägg ner den här skiten nu”.
– Jag har varit sjukt ångestdriven när jag spelade. Jag har egentligen aldrig tyckt att det är kul att spela match. Träna har jag alltid tyckt var kul, då är det ingen press. Men under match är det alltid prestationsångest. Jag kunde inte njuta av att spela, jag kunde ibland njuta efteråt när vi vann. Vissa har en jäkla lättja och ser fotbollen på ett helt annat sätt och jag har haft väldigt mycket problem med det genom åren. Att folk bara kan vara likadana hela tiden, det berör dem inte. Men så har jag aldrig varit.

Fanns det något jobbigt med att sluta?
– Det är klart det var ledsamt. Men beslutet blev taget åt mig mer eller mindre. Det gick inte. Jag joggar i en ”kvadde” och drar vaden. När det händer gång på gång är det kroppens sätt att säga att det räcker. Men jag var ganska taggad och nyfiken på vad som skulle hända efter karriären.

Men när 20 000 pers skriker av glädje när du gjort mål. Saknar du inte det?
– Fast det är annorlunda om du aldrig riktigt njöt av det. I början, när jag var yngre, då var det glädje på ett annat sätt. Sen blev det ett jobb, då blir det mer en lättnad hela tiden.
Jag kommer ihåg när vi vann sista ligatiteln i Ryssland, då vann vi sista matchen med 1-0 borta mot Rubin Kazan. Det var bara…

Pontus andas ut.
– Noll glädje.

Han återkommer till träningarna.
– Jag har alltid älskat att träna fotboll. För då är det ju ”på skoj” på ett annat sätt. Med matcherna så är det sådant totalt fokus, förberedelser inför, anspänning och man blir utbuad om man är dålig och annars så andas man ut. Sen är man jävligt inne i det man gör också, så efteråt vid vinst kunde man andas ut, njuta lite, sen var det en ny match om tre dagar och då börjar förberedelserna inför den och då är man tillbaka i ångesten.
– Jag har lärt mig att hantera det, för jag var ganska bra på att blåsa upp mitt eget ego. Jag hade bra självförtroende men rätt dålig självbild. Jag lurade mig själv att jag var bättre än vad jag var.

Det är svårt som icke elitidrottare att föreställa sig pressen och gnället från supportrar.
– Man vill ju ha något att gnälla på. Jag är själv supporter för Philly (Philadelphia Flyers) i hockey, Blåvitt så klart och så tittar jag mycket på United. Det konstiga är ju att det inte är så roligt när det går bra hela tiden. Jag tror att det ligger i människans natur att gnälla sig fram.
Jag är sådan som person. Jag gnäller mig fram hela tiden. Jag har världens superlivssituation men tro fan att jag hittar sätt att gnälla mig genom livet. Jag gnäller på allt. Folk har inte mat men jag hittar mina vägar ändå till att gnälla. Hela supporterskapet är så och jag är glad att jag har det.

Okej, en sista grej bara innan du börjar gnälla på att det drar ut på tiden.
Dra en bra story från karriären.
– Det här säger jag med allra största ödmjukhet, men… när jag var i Ryssland så var det någon gång en ”premium-supporter” som ville träffa mig. Men jag sa att det går inte, jag kan inte åka och träffa folk bara sådär. Men de bad mig aldrig om någonting, man var otroligt skyddad. Men nu stod de på sig och sa att det var viktigt.
– Fine, visst, jag fick ta med mig nån jävla tröja och var tvungen att ta en fika. Man fattade ju att det var någon höjdare men vi satt och snackade någon timme och sen sa han ”nu får du följa med och välja en bil”.
– ”Ooookej?” Så bokade han upp ett datum och sa ”åk till BMW och så tar du en X5:a”. Så väl där så kom han in snabbt, hälsade och bara ”jag har svinbråttom” och sen cashade han bilen och drog. Så jag kunde åka iväg med den. Han ville ge den till mig för att jag hade gjort mål mot Rostov så vi gick till Champions League.

…?
– Sen året efter vann vi ligan borta mot Rubin i sista och då kom det in någon snubbe från en bank. Så hade han med sin tolk och sa typ ”ni är grymma och du, du och du ska få varsin bil”. Det var jag, målvakten och tränaren. Sen tänkte jag inget mer på det, vi hade ju vunnit ligan och alla var svinglada. Sen när jag kom tillbaka från semestern så stod det tre Range Rovers där uppradade. Jag gav tillbaka Hyundain jag hade från klubben. Det var fina tider. I allsvenskan fick matchens lirare en brandsläckare från Biltema.

Faktaruta