Alla Wimbledon-mästerskap – vinnare genom tiderna

Det finns en turnering som alltid kommer att lysa lite extra på tennishimlen. Visst, vi har fyra Grand Slam och Davis Cup, men av alla dessa så är ändå Wimbledon kungen av dem alla. Det finns ingen turnering med sådan lyskraft och ärorik historia. Sedan ett bra tag den enda Grand Slam som spelas på gräs. Låt oss göra en resa genom tiden och möta de stora segrarna och finalerna i herrsingelns historia.



Amatörerna och öppna turneringen

Innan vi går igenom de stora finalerna i Wimbledons herrsingelturnering, måste man skilja på två tidsperioder. Den första startade redan 1877 då tennis var en amatör- och gentlemannasport. Under den allra första början gick vinnaren dessutom direkt till årets påföljande final (Challenge Round), vilket ju gjorde att en herre som William Renshaw kunde plocka hem hela sju titlar, varav sex på raken, vilket är rekordet under amatöreran. Regeln avskaffades 1922, då alla deltagare fick gå igenom turneringen på ett likartat och reguljärt vis.


Storbritannien dominerar

Amatöreran sträckte sig ända fram till och med 1967 och dominerades givetvis av Storbritannien. Först 1907 vann australiensaren Norman Brookes finalen mot Storbritanniens Arthur Gore och bröt därmed den brittiska dominansen. Gore skulle sedan vinna 1908 och 1909, men 1910 klev en viss Anthony Wilding från Nya Zeeland in på scenen och plockade hem hela fyra titlar på raken, tills dess att Brookes avslutade med den sista titeln före första världskriget.


Nya stjärnor under mellankrigstiden – inte minst Fred Perry

Efter uppehåller under kriget dök nya stjärnor upp på Wimbledon-himlen. Amerikanen Bill Tilden, australiensaren Gerald Pattersson, fransmännen Jean Borotra, Henri Cochet och René Lacoste är några av namnen, tills dess att Storbritannien tog tillbaka tronen 1934 genom Fred Perry, som vann tre titlar på raken, där han i två av dem slog tysken Gottfried von Cramm i finalen. Tysken som för övrigt förlorade tre finaler på raken.


Australiens dominans

Efter andra världskriget handlade det mycket om USA och Australien. Inte minst den senare nationen, då namn som Rod Laver, Roy Emerson och John Newcombe gjorde stor succé och är legendariska tennisspelare som även dagens entusiaster känner igen. Men det fanns fler australiensare som Fred Stolle med mera under en oerhört fin era från landet down under.


Öppna eran

Australien fortsätter att dominera (1968 – 1971)

När John Newcombe vann finalen 1967 markerade det slutet på amatörtiden och från och med 1968 talar vi om den öppna eran, där alla proffs var välkomna. Det blev dock ingen större skillnad då allt ändå dominerades av australiensarna Rod Laver, John Newcombe, Ken Rosewall och några till. Amerikanen Stan Smith ville fortfarande vara med, men förlorade en riktigt dramatisk final mot Newcombe 1971.

  • 1968: Rod Laver (Australien) – Tony Roche (Australien), 6–3, 6–4, 6–2
  • 1969: Rod Laver – John Newcombe (Australien), 6–4, 5–7, 6–4, 6–4
  • 1970: John Newcombe – Ken Rosewall (Australien), 5–7, 6–3, 6–2, 3–6, 6–1
  • 1971: John Newcombe – Stan Smith (USA), 6–3, 5–7, 2–6, 6–4, 6–4

USA tar över (1972 – 1975)

Först 1972 slår Stan Smith hål på Australiens dominans genom seger över den populäre och spexigt lagde rumänen Ilie Nastase. Efter honom följde Jan Kodes och 1974 vann amerikanen Jimmy Connors sin allra första Wimbledon-titel. Han förlorade visserligen mot landsmannen Arthur Ashe året efter, men just Connors skulle bli en av Wimbledons återkommande stjärnor.

  • 1972: Stan Smith – Ilie Nastase (Rumänien), 4–6, 6–3, 6–3, 4–6, 7–5
  • 1973: Jan Kodeš (Tjeckoslovakien) – Alex Metreveli (Sovjet), 6–1, 9–8 (7–5), 6–3
  • 1974: Jimmy Connors (USA) – Ken Rosewall, 6–1, 6–1, 6–4
  • 1975: Arthur Ashe (USA) – Jimmy Connors, 6–1, 6–1, 5–7, 6–4

Björn Borg (1976 – 1980)

Början på det svenska tennisundret sågs redan i Öppna Franska mästerskapen som den unge Björn Borg spelade hem för första gången 1974. Det skulle bli sex titlar på Paris grus, men det var den första Wimbledon-segern 1976 tillsammans med Davis Cupsegern 1975 som tog honom upp till de riktigt höga höjderna i tennishistorien. Att han sedan skulle vinna fem Wimbledon på raken var ju på den tiden helt otänkbart. Men den kylige svensken bara vann och vann… och vann. Allt toppades med den sista segern 1980 mot den unge, temperamentsfulla och oerhört begåvade amerikanen John McEnroe. En match är en av de bästa och mest dramatiska i Wimbledons historia.

  • 1976: Björn Borg (Sverige) – Ilie Nastase, 6–4, 6–2, 9–7
  • 1977: Björn Borg – Jimmy Connors, 3–6, 6–2, 6–1, 5–7, 6–4
  • 1978: Björn Borg – Jimmy Connors, 6–2, 6–2, 6–3
  • 1979: Björn Borg – Roscoe Tanner (USA), 6–7(4–7), 6–1, 3–6, 6–3, 6–4
  • 1980: Björn Borg – John McEnroe (USA), 1–6, 7–5, 6–3, 6–7(16–18), 8–6

John McEnroe och Jimmy Connors (1981 – 1984)

Tronskiftet var dock ett faktum 1981, då McEnroe var klart bättre i Borgs sista final, även om svensken stretade emot. Många trodde nu att McEnroe skulle dominera för många år framåt. Men med tanke på hans enorma talang, blev det oväntat nog både höga berg och djupa dalar. Han förlorade dessutom påföljande års final mot den evigt återkommande Jimmy Connors. Två spelare som för övrigt var måttligt förtjusta i varandra. Men med sammanlagt tre Wimbledon-titlar är McEnroe för evigt en viktig del av tennishistorien.

  • 1981: John McEnroe – Björn Borg, 4–6, 7–6(7–1), 7–6(7–4), 6–4
  • 1982: Jimmy Connors – John McEnroe, 3–6, 6–3, 6–7(2–7), 7–6(7–5), 6–4
  • 1983: John McEnroe – Chris Lewis (Nya Zeeland), 6–2, 6–2, 6–2
  • 1984: John McEnroe – Jimmy Connors, 6–1, 6–1, 6–2

Boris Becker och Stefan Edberg (1985 – 1991)

De episka mötena mellan McEnroe, Borg och Connors ebbade ut, men intresset bara ökade i Sverige där vi hade en ny generation lysande spelare redo att ta vid. Och när det handlade om Wimbledon sågs numera två nya huvudkombatanter i svensken Stefan Edberg och västtysken Boris “boom boom” Becker. Två offensiva spelare det sprakade om i en tid då många var mer defensiva och där grusspel passade bättre. Den sista finalen mellan de båda (1990) blev för övrigt en riktig klassiker, där Edberg gick segrande ur striden. Ivan Lendl var kanske bäst på grus men den världsspelare – tillsammans med vår egen Mats Wilander – som aldrig lyckades ta en Wimbledon-titel.

  • 1985: Boris Becker (Västtyskland) – Kevin Curren (USA), 6–3, 6–7(4–7), 7–6(7–3), 6–4
  • 1986: Boris Becker – Ivan Lendl (Tjeckoslovakien), 6–4, 6–3, 7–5
  • 1987: Pat Cash (Australien) – Ivan Lendl, 7–6(7–5), 6–2, 7–5
  • 1988: Stefan Edberg (Sverige) – Boris Becker, 4–6, 7–6(7–2), 6–4, 6–2
  • 1989: Boris Becker – Stefan Edberg, 6–0, 7–6(7–1), 6–4
  • 1990: Stefan Edberg – Boris Becker, 6–2, 6–2, 3–6, 3–6, 6–4
  • 1991: Michael Stich (Tyskland) – Boris Becker, 6–4, 7–6(7–4), 6–4

Pete Sampras och till viss del Andre Agassi (1992 – 2000)

En ny karismatisk stjärna i nivå med Becker var en viss Andre Agassi, som dock aldrig fick så många titlar i Wimbledon som många trodde. Istället blev den kanske inte lika populära Pete Sampras en vinstmaskin av sällan skådat slag. Sju titlar var givetvis rekord i den moderna eran, men han lyckades aldrig med fem på raken, som vår egen Björn Borg.

  • 1992: Andre Agassi (USA) – Goran Ivanisevic (Kroatien), 6–7(8–10), 6–4, 6–4, 1–6, 6–4
  • 1993: Pete Sampras (USA) – Jim Courier (USA), 7–6(7–3), 7–6(8–6), 3–6, 6–3
  • 1994: Pete Sampras – Goran Ivanisevic, 7–6(7–2), 7–6(7–5), 6–0
  • 1995: Pete Sampras – Boris Becker, 6–7(5–7), 6–2, 6–4, 6–2
  • 1996: Richard Krajicek (Nederländerna) – MaliVai Washington (USA), 6–3, 6–4, 6–3
  • 1997: Pete Sampras – Cédric Pioline (Frankrike), 6–4, 6–2, 6–4
  • 1998: Pete Sampras – Goran Ivanisevic, 6–7(2–7), 7–6(11–9), 6–4, 3–6, 6–2
  • 1999: Pete Sampras – Andre Agassi, 6–3, 6–4, 7–5
  • 2000: Pete Sampras – Patrick Rafter (Australien), 6–7(10–12), 7–6(7–5), 6–4, 6–2

Mellanspel: Goran Ivanisevics seger (2001 – 2002)

Wimbledon-scenen sökte efter en ny fixstjärna och äntligen fick kroaten Goran Ivanisevic vinna sin efterlängtade titel efter att ha förlorat tre finaler, men det blev en riktig thriller där det krävdes 9-7 i avgörande set för att besegra Patrick Rafter. Dessutom låg en schweizare och lurade i faggorna…

  • 2001: Goran Ivanisevic – Patrick Rafter, 6–3, 3–6, 6–3, 2–6, 9–7
  • 2002: Lleyton Hewitt (Australien) – David Nalbandian (Argentina), 6–1, 6–3, 6–2

Roger Federer (2003 – 2009)

Roger Federers dominans var stundtals enorm. Han tangerade Björn Borgs rekord på fem raka titlar, dessutom sju raka finaler samt sex segrar mellan 2003 – 2009. Huvudkonkurrenterna Rafael Nadal och Andy Roddick tyckte nog att de haft otur att vara som bäst i en tid då Federer var oslagbar. Finalen 2008, där Nadal till slut förlorade mot Federer, anses av många som den absolut bästa finalen i turneringens historia. Men saker och tings skulle jämnas ut, även om Federer skulle ta fler titlar.

  • 2003: Roger Federer (Schweiz) – Mark Philippoussis (Australien), 7–6(7–5), 6–2, 7–6(7–3)
  • 2004: Roger Federer – Andy Roddick (USA), 4–6, 7–5, 7–6(7–3), 6–4
  • 2005: Roger Federer – Andy Roddick, 6–2, 7–6(7–2), 6–4
  • 2006: Roger Federer – Rafael Nadal (Spanien), 6–0, 7–6(7–5), 6–7(2–7), 6–3
  • 2007: Roger Federer – Rafael Nadal, 7–6(9–7), 4–6, 7–6(7–3), 2–6, 6–2
  • 2008: Rafael Nadal – Roger Federer, 6–4, 6–4, 6–7(5–7), 6–7(8–10), 9–7
  • 2009: Roger Federer – Andy Roddick, 5–7, 7–6(8–6),7–6(7–5),3–6, 16–14

Flera storheter i hård kamp: Djokovic, Nadal, Murray och Federer (2010 – 2019)

Sällan har väl Wimbledon-tennisen varit så pass spännande och intressant som under det senaste decenniet. Nadal inledde med ännu en titel och tycktes nu ha tagit över tronen efter Federer. Men så dyker en viss Novak Djokovic upp med fem titlar, såväl som Andy Murray som blir den första britt att ta hem Wimbledon sedan den öppna erans införande, både en och två gånger. Roger Federer har dessutom ytterligare fem finaler i den allt äldre kroppen, varav han vinner två av dem.

  • 2010: Rafael Nadal – Tomas Berdych (Tjeckien), 6–3, 7–5, 6–4
  • 2011: Novak Djokovic (Serbien) – Rafael Nadal, 6–4, 6–1, 1–6, 6–3
  • 2012: Roger Federer – Andy Murray (Storbritannien), 4–6, 7–5, 6–3, 6–4
  • 2013: Andy Murray – Novak Djokovic, 6–4, 7–5, 6–4
  • 2014: Novak Djokovic – Roger Federer, 6-7, 6-4, 7-6, 5-7, 6-4
  • 2015: Novak Djokovic – Roger Federer, 7–6, 6–7, 6–4, 6–3
  • 2016: Andy Murray – Milos Raonic (Kanada), 6–4, 7–6(7–3), 7–6(7–2)
  • 2017: Roger Federer – Marin Čilić (Kroatien), 6–3, 6–1, 6–4
  • 2018: Novak Djokovic – Kevin Anderson (Sydafrika), 6–2, 6–2, 7–6(7–3)
  • 2019: Novak Djokovic – Roger Federer, 7–6(7–5), 1–6, 7–6(7–4), 4–6, 13–12(7–3)

Betsson – din guide i Wimbledon-djungeln

De senaste årens allt tuffare fighter om att få bära Wimbledons krona ger å andra sidan möjlighet för fina odds för den som gör sin analys. Betsson har kanske inte funnits lika länge som Wimbledon-turneringen, men är en av de mest erfarna spelbolagen när det gäller tennis i allmänhet och Wimbledon i synnerhet. Följ oss genom turneringen, så blir vi dubbelparet som finner de bästa herrsingel-oddsen.