Svensk fotboll under 2000-talet

En ny tid. Efter förbundskapten Tommy Svenssons mer pragmatiska syn på taktik och spelsystem, anlände två insiders från förbundet med pärmar under armarna och präglade av idéer som byggde på kollektivets överhöghet. Inga detaljer var för små för att inte pränta in i ett disciplinerat spel som påminde om tiden då Bob Houghton och Roy Hodgson tog Sverige med storm.

Landslagets 2000-tal börjar i mars 1998 i Vigo, Spanien. Sverige ligger under med 0–3 i halvtid mot ett spanskt landslag på uppgång och allt är en enda röra. Den nye förbundskaptenen Tommy Söderberg ställer ut en fråga till spelarna att finna det positiva i matchen hittills. Han möts med tystnad eller möjligtvis ett muttrande från rutinerade Klas Ingesson, vilket byggde på budskapet att frågan var idiotisk. Matchen slutade 0-4 och det svenska laget blev totalt nedskrivet. Ingen lyckad start direkt för det nya ”tandemparet” Lars-Tommy.

Tommy Söderberg är en känslomänniska med förmågan att behandla sin omvärld med empati. Dessutom fanns där ett driv och en arbetsglädje som inspirerade. Han hade gjort bra ifrån sig i U21-landslaget och var påläggskalv för A-landslaget redan 1994, men tvekade när väl frågan kom. Ja, eller han ville ju jobba med spelarna, men drog sig för att bli ansiktet utåt. Tommy Söderberg ansåg sig nog som allra bäst när han var en stöttande andreman. Inte minst var han en hobbyfilosof som ofta fann fram till spelare, men också gav upphov till fantastiska citat. Dessutom skydde han media. Men där fanns en kraft i inspirationen som borde ge Sverige framgångar, särskilt i den baksmälla som rådde efter succéerna i EM 1992 och i VM 1994. En missad plats i EM 1996 var väl en sak, men missen till VM 1998 kändes rent ut sagt onödig, då de som tog sig vidare ur Sveriges grupp var Österrike och Skottland.

---

---

Kollektivet framför allt

Men 1998 sa Tommy Söderberg ja och ett villkor blev dock att Lars Lagerbäck skulle hänga med på resan mot ny framgång. Lagerbäck tillhörde den teoretiska lagda skolan på förbundet som inspirerats av de två engelsmännen Bob Houghtons och Roy Hodgsons revolution då de förändrade den taktiska synen i Sverige på fotboll under 1970-talet.

Tillsammans syntes Söderberg och Lagerbäck inledningsvis som något märkliga. Ingen av dem hade någon direkt erfarenhet av fotboll på hög nivå som spelare och till skillnad från föregångaren Tommy Svensson hade de en oerhört tydlig idé om hur fotboll skulle spelas. Åtminstone för dem själva, för spelarna var inte riktigt med på tåget från första början, då de likt schackpjäser fick ställa upp på sina positioner samtidigt som Lars-Tommy – som de ganska så snabbt döptes till – gick runt och visade, vred och instruerade. Känslan var att de kanske inte var redo för uppdraget. Att de fortfarande var lite av juniortränare.

Ganska snart insåg dock spelarna att kollektivet gick före allt. Mycket av taktiken handlade om perfektionism och riskminimering. Under den första tiden styrdes landslaget nästan som ett idealiskt folkhem i miniatyr. Och under hand etablerade sig spelare efter lång och trogen tjänst. Att ta sig in i landslaget under Lars-Tommy-eran var nästan en omöjlighet, vilket komplicerades av att fotbollsvärlden befann sig i en brytpunkt mellan tiden då spelare slog igenom i landslaget för att sedan bli proffs till att de flesta numera redan var fullblodsproffs ute i Europa innan de debuterat i landslaget, det vill säga flertalet spelare som gjorde bra ifrån sig ute i proffsligorna utanför Sveriges gränser förväntade sig nog fler chanser än vad de fick. 

Problemet Pär Zetterberg

Den elegante mittfältsdirigenten Pär Zetterberg var ju en av dem. Han var stor stjärna i belgiska Anderlecht sedan många år tillbaka och debuterade under Tommy Svensson, men redan där hade han svårt att få den fria roll som han fick i Belgien. Debuten i landslaget skedde redan 1993. Zetterberg var ett underbarn, rent fotbollsmässigt, men blev skadad och missade VM 1994. Därefter tog han sig in alltmer i landslaget, men under en period då två stora slutspel bommades.

Och det skulle bli än svårare med Lars-Tommy. Deras spelsystem byggde på 4-4-2 där innermittfältarna inte skulle vara kreatörer i första hand. Det rådde även viss konkurrens mellan Stefan Schwarz och Zetterberg. Den senare ville ofta gå ned och hämta boll, vilket Schwarz ansåg vara hans territorium och roll. Zetterberg hade ju dykt upp i efterskalven av succén 1994 och den tighta sammanhållningen från det gänget var ofta rätt så tuff. De krävdes en hel del för att ta sig in i gemenskapen. En gemenskap som av lagkapten Jonas Thern beskrevs som en pluton. Pär Zetterberg hamnade därmed lite mittemellan två generationer, för det blev inte bättre under Lars-Tommy, där det inte rådde samma tuffa attityd, men det krävdes en viss personlighet och tid för att ta sig in. Stämningen blev med tiden alltmer infekterad. Så pass infekterad att den slutade med att Zetterberg helt enkelt bad sin pappa om hämtning efter en landskamp för att aldrig mer återvända. Även den rutinerade Klas Ingesson förpassades ganska snabbt i skuggan, då han nog ofta ansåg det kollektivistiska hos förbundskaptenerna som trams.

I Vigo 1998, så var modellen endast introducerad, men långt ifrån på plats. Där och då kändes utnämningen av Lars-Tommy som ett gigantiskt misstag. 

EM 2000

Å andra sidan har förbundskaptener börjat uselt förr och redan i den första EM-kvalmatchen hemma mot England vände det. Sverige vann med 2-1 och en viss Johan Mjällby brakade in i våra svenska hjärtan som en okuvlig mittfältare och 21-årige Fredrik Ljungberg fick sitt genombrott. Hela kvalet blev en lång defilering och slutade med en förstaplats i gruppen, utan förlust och endast en oavgjord match.

Själva EM-slutspelet blev dock en besvikelse, då 1-2 mot ett inte särskilt starkt Belgien innebar en katastrofal start. Därefter 0–0 mot Turkiet i en match som präglades av osannolikt tråkigt spel med långbollar och två lag som absolut inte ville förlora. Chansen till avancemang fanns dock kvar, bara Sverige kunde besegra Italien i den sista gruppspelsmatchen, förutsatt att Turkiet vann mot Belgien med inte alltför stora siffror. Tyvärr hade det rigida Sverige vaknat för sent och när det väl släpptes på handbromsen räckte det endast till en reducering i en 1–2-förlust mot ett reservbetonat Italien som redan var klart för kvartsfinal. En som dock hade visat framfötterna var Henrik Larsson som under Tommy Svensson aldrig riktigt fick ett fullständigt förtroende i landslaget.

Efter EM 2000 låg nog de båda förbundskaptenernas huvuden på diverse olika fat, men deras starka rötter i förbundet blev sannolikt räddningen. En räddning Olle Nordin inte kunde glädjas åt när han fick sparken efter VM-fiaskot 1990.

VM 2002

Allt vänder dock igen i och med nytt kval och Sverige vinner VM-kvalgruppen överlägset, ännu en gång med förlustnollan intakt. Men i samband med lottningen inför VM-slutspelet blir allt åter dystert. I Sveriges grupp återfinns Afrikas bästa lag Nigeria, som anses som en av turneringens outsiders och Sven-Göran Erikssons England som efter en 5–1-seger borta mot Tyskland gått från klarhet till klarhet med en ny gyllene generation av spelare. Och som inte det vore nog, så fanns där även Argentina. Kanske det bästa laget i världen vid den tidpunkten.

Trots ett tidigt underläge mot England så kvitterade Niclas Alexandersson och matchen slutade 1–1. Dessutom besegras Nigeria med 2–1 tack vare två mål av Henrik Larsson, som numera var landslagets allra främste spelare. Trots en strålande inledning på turneringen var avancemanget långt ifrån klart. Det krävdes att få med sig en poäng mot Argentina…

I ett av de finaste ögonblicken i svensk idrottshistoria frågade Henrik Larsson om Anders Svensson var sugen på att ta en frispark. Svensson var het och sugen. Stänkte sedan in ett makalöst skott och sprang i fullkomlig galenskap bara för att sedan lägga sig ned och en tv-puckhög bildades över honom. Men det gällde att hålla ut, vilket inte var det lättaste. Pressen blev enorm och Johan Mjällby menade att detta argentinska lag var det absolut skickligaste han mött under hela sin karriär. Visserligen kvitterade sydamerikanerna på en straffretur, men Sverige klarade 1–1 och var faktiskt i åttondelsfinal som segrare i ”dödens grupp”. En makalös prestation och nu fanns det väl bara en väg framåt? Sköna minnen från VM 1994 gjorde sig påminda. Motståndarna Senegal kändes definitivt överkomliga.

Men det blev en tuff match och Sverige lyckades inte bryta ned Senegal. Lite symptomatiskt för Lars-Tommy och Sverige som inte riktigt lyckades prestera i slutspelens senare skeden och mot motstånd där Sverige förväntades föra matchen. Henrik Larsson satte visserligen ett mål och Anders Svensson hade ett skott i stolpen under förlängningen, men till slut vann ändå Senegal med 2–1. En riktig antiklimax, men på något sätt kändes ändå turneringen som en framgång och förbundskaptenerna satt säkert. Dessutom fanns där ju nya kval att se fram emot.

EM 2004

Efter ännu en kvalgruppseger var Sverige i EM i Portugal och nu med ett lag som stod på toppen. Kontinuiteten hade gjort dem till en vinnarmaskin i kvalen och där fanns storspelare som Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson, Olof Mellberg och så den ack så lovande Z.

I den första gruppspelsmatchen mot Italien blev det en klang- och jubelföreställning med en 5–0-seger, vilket följdes av 1–1 mot Italien, som också gick till historien tack vare Z:as klackmål i matchens slutskede. Från italienskt håll började man antyda att slaget var förlorat då både Sverige och Danmark skulle gå vidare vid resultatet 2-2. Och matchen slutade… 2-2.

I kvartsfinalen stod Holland som motståndare, visserligen en av turneringens stora favoriter, men Lars-Tommys gäng hade byggt upp ett makalöst självförtroende från och med kvalspelet och framåt. Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg träffade båda ramvirket. Det blev också en jämn fight som gick till straffar där – tyvärr – Holland blev för starka. Z en straff och Olof Mellberg likaså. I efterhand väcktes en hel del kritik mot Lars-Tommy som visserligen beslutat vilka som skulle slå straffarna, men tyvärr visste spelarna själva inte om detta. Mittbacken Andreas Jakobsson hade missat de två senaste i sitt klubblag och ville inte slå och istället fick unge Mellberg – som inte slagit en straff sedan pojklagstiden – stega upp bara för att bomma. De normalt sett så minutiöst förberedda förbundskaptenerna hade trots allt missat vissa viktiga detaljer inför straffsparksläggningen.

Till skillnad mot VM 2002 fanns här en än större tomhet, då känslan av ett ostoppbart momentum var än starkare. Två gånger hade nu Sverige blivit utslagna i stora turneringar, trots att det inte kändes som om det skulle bli så.

Tommy Söderberg valde efter EM-slutspelet att sluta och gick tillbaka för att utveckla ungdomar i U21-landslaget, men Lars Lagerbäck fortsatte och fick istället Malmö FF:s gamle ytterback Roland Andersson (som fanns med i VM-truppen 1978) som assisterande. Men nu var det Lagerbäck som var nummer ett och som bestämde. 

Än en gång tog sig Sverige igenom VM-kvalet utan några direkta problem. Tvåa efter Kroatien, men på samma poäng och med hela nio poängs marginal ned till trean Bulgarien. Nu var Sverige ett lag med självförtroende och att ta sig till ett VM-slutspel ansågs kanske inte lika festligt längre, utan mer som något som skulle göras. Förväntningarna var högre än tidigare. Z hade dessutom växt fram till en världsstjärna som alltmer skulle bära landslaget på sina axlar.

Men detta fina lagbygge var inte lika starkt längre, vilket märktes i en darrig premiär mot Trinidad och Tobago som slutade 0-0. Under turneringen så pågick ett drev startat av media att Kim Källström skulle få chansen istället för Anders Svensson, vilket ledde till att den senare buades ut på träning. Fredrik Ljungbergs mål mot Paraguay i den andra matchen blev onekligen det absolut viktigaste i turneringen. Och Sverige var klara för den andra omgången, särskilt eftersom man klarade 2-2 mot England. Optimismen steg något, men ack vilken läxa som utdelades av tyskarna i åttondelsfinalen. Det slutade visserligen endast 2-0 till Tyskland, men Sverige var inte på samma nivå, helt enkelt. Såg vi slutet på en era, där Lagerbäcks stabila lagbygge med några stora stjärnor som dessutom inordnade sig kollektivet, hade gjort sitt? 

EM 2008

Nja, det fanns lite kvar och man tog sig till ännu ett EM-slutspel 2008. Men under en period spelade Z inte alls efter att han och ytterligare två spelare skickats hem efter en landslagssamling där de brutit mot reglerna. Kollektivet var det viktigaste. Fortfarande, men Lagerbäck tvingades under sin tid som förbundskapten inse att saker och ting förändrades, det gick inte att ha den inställningen i en helt ny typ av fotbollsvärld där stjärnorna fick alltmer makt. Fred slöts och Zåtervände. Denna gång slutade Sverige tvåa efter Spanien, men man hade fått fightas för att hålla Nordirland och ett inte alltför starkt Danmark nedanför sig i tabellen.

Slutspelet började lovande med en 2-0-seger över regerande mästarna Grekland. Men det skulle snabbt övergå i sorg, då Spanien (som man ju även mött i kvalgruppen) vann över de blågula med 2–1 och Ryssland – med den formstarke Andrej Arshavin på mittfältet – vann med 2–0. Ridå. Och denna gång var det ett Sverige som levde på Z Lagbygget var inte av samma kvalitet och Lagerbäck hade dessutom anpassat sig mer till en ny tillvaro som förbundskapten där kollektivet inte kunde gå före stora stjärnor som Z. I vart fall inte om man ville ha med dem i laget.   

Slutet på epoken

Sverige missade sedan VM-slutspelet 2010 efter hård kamp i en jämn grupp. Den svenska sviten med Lars-Tommy – som sedan blev Lasse – av kontinuerliga slutspel var över och en generation svenskar som vant sig vid dessa fester skulle bli tvungna att anpassa sig till betydligt färre besök på de stora scenerna för sitt landslag. Lite som för de som växte upp under 1980-talet. Lagerbäck avgick 2009 och gick till historien som den förbundskapten som suttit längst på sin post såväl som en makalös förmåga att ta sig vidare från kvalspel, fem slutspel på raken är ett rekord som sannolikt blir svårslaget. Men där finns också det faktum att han aldrig fick till en magisk turnering.

2000-talets bästa svenska elva

Om man tar ut en elva med de bästa under perioden 1998 – 2009, det vill säga Sveriges kvalframgångsrika 2000-tal, finns det en hel del spelare i världsklass. Fokus är på de som varit bärande framförallt i slutspelen. Det blir också en klassisk 4-4-2. En uppställning Lars- Tommy gjorde till sin. Och skådar man namnen nedan, känns det som en besvikelse att Sverige inte lyckades ta sig längre än den första matchen efter slutspelens gruppspel under epoken Lars-Tommy.

Målvakt

Andreas Isaksson (klubbar 2000 – 2010: Juventus, Djurgården, Rennes, Manchester City och PSV Eindhoven)

Under 1980- och 90-talet var Thomas Ravelli given som förstemålvakt, men under 2000-talet blev det inte lika självklart. Magnus Hedman var länge den mest givne, men nådde kanske aldrig nivåer som Ravelli. Tills dess att en viss Andreas Isaksson tog chansen. Debuten kom redan 2002 i vad som skulle bli en landslagskarriär som sträckte sig fram till 2016 och hela 133 landskamper, vilket ger honom en pallplats som trea när det gäller flest landskamper i Sverige genom tiderna. Som ung fick han stå tillbaka till förmån för Magnus Hedman, men från och kvalet till EM 2004 blev Isaksson given som förstemålvakt. Årets komet 1999 när han slog igenom i Trelleborgs FF. Årets målvakt i Sverige hela tio gånger. Har även vunnit allsvenskan med Djurgården (2002 och 2003) samt svenska cupen (2002 samt 2017/18). Med i Sveriges VM-trupp i två VM och hela fyra EM. 

Backar

Niclas Alexandersson (Sheffield Wednesday, Everton FC, West Ham United, IFK Göteborg)

Högerback är kanske inte hans bästa position, men han gjorde faktiskt flertalet matcher där i samband med hans återkomst till landslaget. Här råder viss konkurrens med framförallt Mikael Nilsson, men med tanke på att Alexandersson varit med under en så pass stor del av Lars-Tommy-eran och dessutom gjort viktiga mål i stora matcher, men inte riktigt tar plats på mittfältet, så är högerbacksplatsen hans. Landslagskarriären sträckte sig från 1993 till 2008 och det blev totalt sett 109 landskamper. Två VM-slutspel (2002 och 2006) samt två EM-slutspel (2000 och 2008).

Olof Mellberg (Racing Santander, Aston Villa, Juventus, Olympiakos)

En backklippa samt internationell storspelare som dock hamnade något i skuggan av de tre stora (Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson och Z). 117 landskamper med debut år 2000 och ständigt närvarande under Lars-Tommy. Den sista landskampen gjordes 2012. Två VM och fyra EM. Började som ytterback men hamnade snart på den mer naturliga mittbacksplatsen. 2003 vann han guldbollen. En vinnarskalle ut i tåspetsarna och hade därför lite svårt att dra jämt med lagkamraten Fredrik Ljungberg. Under VM 2002 blev en skärmytsling dem emellan på träning omskriven, men på något sätt bidrog dessa spänningar också till att konkurrens, intensitet och att fokus var på topp.

Johan Mjällby (Celtic, Levante, AIK och Rimbo IF)

En spelare som på många sätt personifierar den inställning som fick Lars-Tommys lagbygge att lyfta efter den något svaga starten i Vigo med 0-4 mot Spanien 1998. Mjällby forcerade sedan in den ett av det avgörande 2–1-målet i det inledande kvalet mot England. Inledde som mittfältare i en landslagskarriär som vaknade rätt sent. Gjorde mål mot Belgien i EM 2000. Utnämndes även till lagkapten i VM 2002, då Patrik Andersson var skadad och Mjällby etablerat sig som mittback. I EM 2004 blev det inga matcher, men han fanns med i truppen, då fick istället Andreas Jakobsson hoppa in som mittback, vilket också kanske är den enskilt störste konkurrenten till Mjällby i denna elva. Giganter som Patrik Andersson och Joachim Björklund tillhör i högre grad Tommy Svenssons epok. Det blev till slut 49 landskamper mellan 1997-2004. Mjällby har bland annat två SM-guld med sitt kära AIK och tre ligasegrar med Celtic.

Erik Edman (Torino, Karlsruher SC, AIK, Heerenveen, Tottenham Hotspur, Rennes, Wigan Athletic)

Vänsterbacken täckte upp nästan hela 2000-talet i landslaget med 57 landskamper mellan 2001 och 2009. Med i truppen i VM 2002, men fick ingen speltid, men därefter tog det fart. En viktig kugge i EM 2004 samt VM 2006. Har även vunnit allsvenskan med Helsingborg under två olika decennier och med ett decennium emellan (1999 samt 2011), vilket borde vara rätt unikt. EM 2008 missade Edman på grund av en skada han ådrog sig när han spelade för Wigan i Premier League.  

Mittfält

Fredrik Ljungberg (Arsenal, West Ham United, Seattle Sounders, Chicago Fire)

Legendar i Arsenal FC såväl som i svenska landslaget. En av de tre riktigt stora stjärnorna under Lars-Tommys era. Debuterade i landslaget redan i januari 1998. I VM 2002 drogs han med en efterhängsen skada men spelade mot England och Nigeria i gruppspelet. Dessutom hann han med att fightas med sin gamle trätobroder Olof Mellberg på en av träningarna under VM:et. En annan trätobroder som skulle bli en följetong under hela epoken med Lagerbäck var Z. Men det hindrade inte att samtliga herrar presterade för landslaget. Ljungberg spelade två VM (2002 och 2006) samt två EM (2004 och 2008). Under 2008 var han lagkapten i blågult. Totalt blev det hela 75 landskamper från 1998 till 2008. Han fick även guldbollen två gånger (2002 och 2006). Vann allsvenskan med Halmstad 1997 såväl som svenska cupen 1994/95. I Arsenal har han två ligatitlar (2001/02, 2003/04) samt tre FA-cuper (2001/02, 2002/03, 2004/05). Han var tongivande i Arsenals kanske bästa lag genom tiderna. Dessutom utnämnd till Premier League Player of the Season 2001/02.

Tobias Linderoth (Stabäck, Everton FC, FC Köpenhamn, Galatasaray)

2000-talets stora mittfältsankare som alltid gjorde ett stabilt jobb och uppskattades enormt av Lagerbäck och Söderberg, så till den grad att han avancerade till assisterande lagkapten. Inte lika framgångsrik i sin klubbkarriär, men i landslaget var han värd sin vikt i guld. Det blev hela 76 landskamper under perioden 1999-2008. Deltog i VM 2002 samt 2006 såväl som EM 2004 och 2008. Har vunnit danska och turkiska ligan, men gjorde inget större avtryck i Premier League.

Anders Svensson (Elfsborg och Southampton)

Sveriges meste landslagsman genom tiderna med 148 landskamper. Den första 1999 och den sista 2013. Och då var han inte alltid given i en förstauppställning. Stundtals ifrågasatt exempelvis till förmån för en ung Kim Källström, men stundtals också lagkapten och kreativ nyckel. Lysande tillslag som frisparksläggare, vilket bland annat det fantastiska frisparksmålet mot Argentina 2002 är ett lysande bevis på. Två VM (2002 och 2006) samt två EM (2004 samt 2008). Har också vunnit allsvenskan med Elfsborg (2006 och 2012).

Christian Wilhelmsson (Stabäck, Anderlecht, Nantes, AS Roma, Bolton Wanderers, Deportivo La Coruna, Al-Hilal)

Få kunde dyrka upp ett försvar som Christian “Chippen” Wilhelmsson. Egentligen en otypisk spelare för Lars-Tommy, men gjorde ändå 79 landskamper mellan 2001-2012. En vandringsman som spelat i otaliga klubbar genom karriären. Vunnit lite olika titlar runt om i världen och fanns även med i EM-slutspelen 2004 samt 2008 (även 2012) såväl som VM 2006. När ”Chippen” hade sin dag kunde han vara ostoppbar. Fostrad i Mjällby AIF.

Anfall

Henrik Larsson (Celtic, FC Barcelona, Helsingborgs IF, Manchester United)

Frågan är om det finns någon större svensk fotbollsspelare genom tiderna än just Henrik Larsson? En legendar i Skottland, där han i Celtics tröja vann i princip allt. Målskytt, speluppläggare, ledare… Ja, Henrik Larsson kunde det mesta och var dessutom begåvad med en kropp som förlängde hans karriär långt över vad som var och är normalt på den absoluta toppnivån. Bland annat har han sammanlagt sju ligatitlar fördelat över tre länder (Skottland, Spanien och England). Han har vunnit Champions League (FC Barcelona) och European Golden Shoe, det vill säga flest mål i de Europeiska ligorna 2001. Ingen har gjort fler mål i UEFA-cupen/Europa League, hela 40 stycken. I EM 2004 kom han med i turneringens lag. Han har två inteckningar i guldbollen (1998 och 2004) samt tidernas guldboll 2005, som den bäste av alla svenska spelare. Hedersdoktor på ett universitet i Skottland, Member of the British Empire (MBE)… Ja, det är bara ett urval. Henrik Larsson fanns även med i det svenska landslag som tog brons i VM 1994. Tre VM-slutspel och tre EM-slutspel säger det mesta om en spelare vars karriär som kräver betydligt mer spaltmeter för att sammanfatta. En av de allra bästa någonsin som gjorde 37 mål på 106 landskamper (1993-2009).

Den store Mr ’Z’ (Malmö FF, Ajax, Juventus, Inter, FC Barcelona)

Jo, det finns en spelare som är större än Henrik Larsson – ’Z’. Sverige bäste fotbollsspelare genom tiderna. Utan konkurrens. 62 mål på 116 landskamper. Två VM-slutspel (2002 och 2006) samt fyra EM-slutspel (2004, 2008, 2012, 2016). En av världens absolut bästa spelare under 2000-talet. På klubbnivå är hans framgångar nästa obeskrivbara med bland annat elva ligasegrar (Holland, Italien, Spanien och Frankrike). Nästan alltid med i snacket om Ballon d Ór och har vunnit skytteligor och årets spelare, men framförallt hela elva guldbollar, vilket är fullkomligt unikt. Ännu en spelare vars karriär inte går att sammanfatta i ett sådant här begränsat format. Men en sak är säker – Lars Lagerbäck hade förmånen att coacha Sveriges två vassaste anfallare genom tiderna.

Andra kandidater

Spelare som fanns med i diskussionen, men tog inte – av olika skäl – plats i ovan elva:

Joachim Björklund, Håkan Mild, Kennet Andersson, Jörgen Pettersson, Gary Sundgren, Magnus Hedman, Teddy Lucic, Magnus ”Turbo” Svensson, Roland Nilsson, Daniel Andersson, Yksel Osmanovski, Pär Zetterberg, Patrik Andersson, Tomas Gustafsson, Andreas Jakobsson, Marcus Allbäck, Andreas Andersson, Mattias Jonsson, Mikael Nilsson, Kim Källström, Alexander Östlund, Rami Shaaban, Johan Elmander, Petter Hansson, Fredrik Stoor, Markus Rosenberg samt Sebastian Larsson.

---