Nobbade VM: ”Slog rekord på försäsongen”

Joel Lundqvists 15:e säsong i Frölundas A-lag slutade med en tung kvartsfinalförlust, men i vinter vill 36-åringen ta revansch och det med en längre och bättre försäsong i ryggen än på många år.
– Det var viktigt för mig att investera lite extra i mitt spel och i min kropp, säger Frölunda-kaptenen till Betsson.

Det har gått 18 år sedan Joel Lundqvist debuterade i Frölundas A-lag och nio år sedan han tog över ”C”:et på bröstet. En klubbikon av största mått, men trots att åren går så tycks inte 36-åringen vara på väg att dra sig tillbaka. Efter förra säsongens kvartsfinalförluster i såväl CHL och SM-slutspelet som i OS valde han att tacka nej till VM i Danmark. Allt för att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar för att kunna hjälpa Göteborgslaget ta revansch för den gångna vinterns misslyckanden.

– Jag var ruskigt besviken efter förra säsongen. Man vill ju någonstans känna att det finns någonting man kan ta med sig, men förra säsongen var tung på flera sätt. Spelmässigt var jag inte riktigt där jag ville vara och som lag åkte vi ut i kvartsfinalen både i CHL och i SM-slutspelet plus att vi åkte ut i kvartsfinalen även i OS, säger Lundqvist till Betsson.

Hur står sig den säsongen jämfört med andra under din karriär?
– Rent resultatmässigt är det en av de tyngre. Vi hade förhoppningar och ambitioner att gå långt och att vara med och fajtas om det hela vägen och sedan OS på det. Där får jag liksom en chans i karriären att vara med och det kändes som att vi hade någonting bra på gång där, men det ville sig inte i kvarten och det är ju svårt att släppa när du känner att du har en sådan chans i livet. Så på det hela taget, rent resultatmässigt, så var det en av mina tyngre säsonger.

Läs allt om Frölunda i vår SHL-bibel

Gå till SHL-bibelns startsida

Från tv-soffan fick Joel se det Tre Kronor som han varit en del av under fem av de sex senaste VM-turneringarna vinna ett andra raka VM-guld, men trots det så känner han inte att beslutet att stanna hemma är någonting han ångrar.

– Jag kände själv att jag behövde träna i stället och sedan hade jag faktiskt en axelskada som hade hängt med där under våren och den var inte helt som den skulle, så med facit i hand så vet jag inte om jag hade kunnat spela ändå. Men det är klart att det är stort att Tre Kronor vinner två år i rad och man vill ju alltid vara med och vinna. Det är inget snack om det, men jag tog det beslutet tidigt och med axeln vet jag som sagt inte om jag hade kunnat spela ändå, säger han.

Våren tillbringades i stället med försäsongsträning. En syssla som kanske kan tyckas vara elitidrottens baksida, men Frölunda-kaptenen konstaterar i stället att han inte fått en så här bra resa in i en ny säsong på mycket, mycket länge.

– Jag har två år kvar på kontraktet med Frölunda och jag vill inte känna att det går åt fel håll, utan jag vill känna att jag har mer att ge. Jag känner att jag har bitar som jag inte var nöjd med i fjol som jag vill förbättra, så jag hoppas och tror att jag kommer att vara starkare den här säsongen, men det gäller att visa det också, säger han och fortsätter:

– Rent fysiskt har jag känt att jag behöver orka lite till och nu satte jag personligt rekord på Cooper-testet (3 000 meter löpning reds. anm.) för första gången på åtta-nio år. Jag förbättrade mig nästan 15 sekunder från innan sommaren och att göra det som 36-åring kände jag var en rejäl boost att klara det. Sedan har jag ändrat lite åkytor med nytt stål och nytt material i stålen som gör lite skillnad och överlag jobbat mycket med skridskoåkningen. Så det är lite sådana grejer som jag hoppas ska göra nytta. Jag förstår ju att jag inte kan ändra mitt spel och bli en helt annan spelare, men om jag kan förbättra mig någon procent här och var på olika områden så kommer ju det att hjälpa mitt spel.

Hur många i laget är bättre än dig på Cooper-testet nu?
– En. Max Friberg var två sekunder före och han vann vårt pris till den som är bäst tränad också. Han är ruskigt bra tränad. Vi sprang inne på Campus och där blir det tolv varv. Han fick några stegs försprång på mig under de två sista varven och jag kunde inte ta igen det. Jag försökte öka på slutet, men det gjorde han också.

Hur långt efter var trean? Var det en tydlig duell mellan er två?
– Nja, han var några steg före hela tiden, så jag bara jagade. Där bakom vet jag inte, men de var nog 10-15 sekunder bakom.

Finns det någon oro att du inte kommer att känna igen dig själv som spelare innan det här kontraktet är slut?
– Nej, det är ingenting som jag funderar på nu. Det var därför det var viktigt för mig att känna att jag behövde ge lite extra under den här våren för att investera i mitt spel och i min kropp. Jag vill liksom inte fasa ut mig själv, utan jag vill hålla hela vägen. Sedan är det klart att det är en utmaning. Spelet går fortare, jag blir äldre och jag har aldrig varit en speedkula, så det är klart att jag står inför stora utmaningar, men jag känner samtidigt att jag har uppnått saker under den här försäsongen som kommer att göra mig bättre. Det känns bra nu i alla fall, men vi får väl se om några månader (skratt).

Innebär den här investeringen även att du har vilat mer?
– Ja, så blir det ju. Rent mentalt så har jag ju inte haft det påslaget som jag hade haft om jag hade spelat VM. Om jag hade gjort det så hade jag varit mentalt påslagen fram till slutet av maj och då kommer du hem med andan i halsen och sedan gäller det att köra på mycket själv under lagets semester i stället för att hinna landa både fysiskt och psykiskt och spendera mer tid med familjen.

När Lundqvists nuvarande kontrakt med Frölunda går ut så är centern 38 år gammal, men några tankar kring när och hur karriären ska avslutas vill han inte tänka.
– Jag har inte satt något slutdatum, men det är ju någonting som jag funderar på. Hur kommer det att kännas? Kommer jag en dag bara att känna att ”nu är jag klar”? Det är det jag inte vet. Jag har hela tiden haft kontrakt några år framåt och bara kunnat jobba på, men det är klart att jag kommer närmare och närmare det här slutdatumet. Jag vet inte hur jag kommer att reagera då. Om jag kommer att spela klart en säsong och bestämma mig efteråt eller om jag kommer att bestämma mig innan en säsong. Jag har visserligen svårt att se mig själv säga inför en säsong att ”det här kommer att bli min sista” för det är en lång säsong och då är jag rädd att jag mentalt ska börja stämpla ut, så vi får se. Det är två år kvar. Det är det jag vet och sedan är det väldigt öppet. Det kan vara slut då, men det kan bli ytterligare någon säsong.

Hur vill du att det ska sluta då?
– Det är det som jag har så svårt att ta in. Det är klart att man skulle vilja sluta som Patrik Carnbäck som fick vinna SM-guld på hemmaplan i karriärens sista match (2003 reds. anm.). Det är ju ganska svårslaget att få avsluta så och att känna att ”jag är klar”, men i och med att det är ett så stort beslut och så mycket känslor så är det svårt. Familjen är givetvis inblandad också, men på sista raden vill jag känna att jag är klar. Det kanske växer fram eller så behöver jag tid efteråt och landa i det för att känna att det är klart.

/Mårthen Bergman

LÄS ALLA VÅRA SPELARINTERVJUER