Svensk Fotbollshistoria

Det var då det vände. Fotbollen blev populär i folkdjupet. Och allt kan hänvisas till en oerhört varm och härlig sommar 1994, då Sverige tog fotbollsvärlden med storm.

Givetvis var fotbollen den stora sporten även före 90-talet, men de stora skarorna som följer sina allsvenska lag av idag och som känns lika tidlöst och kulturellt cementerat som andra svenska traditioner, ja, det fanns inte i början av 90-talet. Läktarkulturen av idag är ett relativt modernt fenomen som dock tog fart i och med att svenska landslaget gjorde succé i EM 1992 samt – framförallt – tog brons i VM i USA 1994. Det finns få år inom svensk fotboll som kan ses som vattendelare för dess utveckling som just tiden 1992-1994.

---

Senaste VM oddsen hittar du här

---

60-tal: fotbollsintresset mot botten

Från att ha varit den stora sporten som dessutom drog till sig en allt större publik nådde svensk fotboll sin absoluta peak på 1950-talet. Inte minst efter succéer som OS-guldet i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 och så VM-silver i hemma-VM 1958. Det senare var också det allra första tv-sända VM:et där fotboll på absolut toppnivå kunde ta sig in i de svenska hemmen. Pelé och Lennart ”Nacka” Skoglund kunde upplevas av betydligt fler än de som gick på matcherna. På 50-talet slogs publikrekord i allsvenskan och dessutom mjukades gamla regler upp om att landslagsspel endast var för amatörer och proffs ute i Europa inte fick spela i landslaget.

Sverige som nation hade ju sluppit andra världskriget och växte dessutom raskt ekonomiskt och välfärdsmässigt, där den enskilde svensken blev allt mer stadd i kassa. Under 60-talet kunde man köpa en egen bil, sitt eget hus och kanske till och med investera i en sportstuga på landet, men fotbollen gick utför. Intressemässigt såväl som resultatmässigt. Sverige tar sig inte till ett enda stort mästerskap och publiksiffrorna i allsvenskan sjunker. 1967 sägs Sverige stå på sin absoluta topp som välfärdsnation, men fotbollen var resultatmässigt i botten. 

70- och 80-tal: taktisk strid

Visserligen tog sig Sverige till VM 1970, med det slutade i fiasko, för att sedan utbytas i succé 1974 och nytt fiasko 1978. Dessutom rasade en taktisk strid mellan förespråkare av en mer tillknäppt brittisk typ av fotboll mot de som förespråkade mer offensivt fri fotboll inspirerad av Bundesliga. De svenska klubblagen tog under 1980- och 90-talen titlar och triumfer med hjälp av den brittiska varianten medan landslagets ledare hela tiden hävdade Bundesligas lov. Det drabbade svensk fotboll i så måtto att landslaget missade samtliga slutspel under 80-talet samtidigt som intresset sjönk ytterligare och det blev alltmer accepterat att ishockey, utförsåkning, tennis, längdåkning och andra sporter där svenskar dominerade tog mark på fotbollens bekostnad. Dessutom fanns en rädsla för tv:ns effekter och det sändes nästan ingen svensk fotboll då man trodde att publiken helt skulle försvinna från läktarna till tv-sofforna. Istället växte 1970- och 80-talens svenskar upp med engelska ligan i form av Tipsextra, vilket var den enda direktsända fotbollen som kunde ses på tv, förutom kvalmatcher för landslaget och när svenska klubblag gjorde succé i Europa. Dessutom började smittan med huliganer att ta sig till Sverige. I början på 90-talet hade publiksiffran i allsvenskan sjunkit från höjdpunkten 1959 på 13 369 åskådare per match till bottennivån 4 194 åskådare per match 1992 (2017 låg snittet på 9 087). Svensk fotboll hade nått den absoluta botten och det tycktes inte finnas någon väg upp. Lägg därtill ett VM-fiasko.

VM 1990: fiasko

I slutet av 1980-talet väcktes visserligen vissa förhoppningar. IFK Göteborg var ett etablerat och respekterat lag ute i Europa. Mittbacken Glenn Hysén såg till att Sverige höll nollan i ett VM-kval mot England, där han också fick betyget sex getingar av fem i vad som än idag kallas för ”Hysén-klass”. Allt detta slutade med att Sverige tog sig till VM-slutspel 1990 och det fanns en hel del hopp om framgång, då bankmannen Olle Nordin tagit över efter Lars ”Laban” Arnesson som förbundskapten. Tyvärr slutade allt i fiasko med tre 1-2-förluster. Först mot Brasilien, sedan mot Skottland och så den där förnedrande förlusten mot Costa Rica. Än idag kan man skrämma folk från den tiden med att nämna en viss Hernan Medford, avbytaren som kom in och avgjorde för Costa Rica. Olle Nordin avgick och dysterheten tycktes för evigt ha lagt sig över svensk fotboll. Dessutom tillsatte man den inte särskilt karismatiske Tommy Svensson som förbundskapten.

EM 1992: vändningen

Turligt nog hade Sverige fått värdskapet till EM 1992, vilket innebar att blågult för första gången fick delta i ett EM. Det var ju svårare att kvala till EM än VM på den tiden, då det endast fanns plats för sju lag plus värdlandet. Förhoppningarna var väl inte särskilt stora och dessutom präglades mästerskapet av huliganism. Men på plan tog Sverige för sig.

Den 10 juni inledde de blågula EM-turneringen med att möta storstjärnorna från Frankrike. Den utanför Sverige okände mittbacken Janne Eriksson fick i uppgift att ta hand om Frankrikes anfallsess Jean-Pierre Papin, något han gjorde med den äran och hann dessutom med att ge Sverige ledningen med 1-0 efter en hörna av Anders Limpar. I Sveriges laguppställning fanns redan grunden för succén 1994. Thomas Ravelli vaktade målet och fyrbackslinjen bestod av Roland Nilsson till höger och Joachim Björklund till vänster medan unge Patrik Andersson bildade mittlås med Janne Eriksson. Stefan Schwartz hade flyttat upp på mittfältet efter att i VM 1990 använts som vänsterback. Jonas Thern var nu lagkapten och mittfältsankare, medan Klas Ingesson och Anders Limpar flyttats ut på kanterna. Tomas Brolin och Kennet Andersson spelade i anfallet. På bänken fanns även herrar som Martin Dahlin och Roger Ljung. Ledningen till trots, så kvitterade till slut Papin ändå, men detta orutinerade svenska landslag hade visat sig värdiga en plats i EM-slutspelet.

Danmark hade fått plats i slutspelet, då Jugoslavien fick dra sig ur på grund av konflikten nere på Balkan och i den andra matchen möttes de två rivalerna i en match som Sverige vann med 1-0 efter mål av Tomas Brolin, men båda lagen hade spelat överraskande bra. I Sverige spelade Dahlin från start istället för Andersson. I övrigt var det en identisk uppställning som i den första matchen.

Hoppet om en semifinal hade väckts i det svenska lägret, men allt skulle avgöras i den sista gruppspelsmatchen där England stod som motståndare. Laguppställningen var exakt densamma som senast mot Danmark. Det började dock illa, då David Platt gjorde 1-0 redan efter fyra minuter. Men detta var Janne Erikssons och Sveriges turnering. I den 51:a minuten kvitterar mittbacken själv genom ännu ett nickmål och i den 82:a kombinerar Tomas Brolin med Klas Ingesson och sedan Martin Dahlin, vilket leder till ett historiskt vackert mål. Sverige vann gruppen. England var utslagna och – tro det eller ej – Frankrike förlorade mot Danmark som gick vidare som grupptvåa.

I semifinalen orkade inte Sverige stå emot giganten Tyskland. Ett Tyskland som inte visat sig från sin allra bästa sida, men alla visste att det var när det gällde som mest, tyskarna var som bäst. Då Patrik Andersson och Stefan Schwarz var avstängda tvingades Tommy Svensson göra flertalet ändringar. Klas Ingesson flyttades in på mittenmittfält och Joachim Björklund tog Anderssons mittbacksplats. In till vänster kom Roger Ljung. Men den stora snackisen blev att Anders Limpar petats till förmån för Joakim Nilsson och till höger placerades Kennet Andersson, vilket också blev lite av en fingervisning om det inte alltför harmoniska relationen mellan Sveriges tveklöst mest begåvade fotbollsspelare och förbundskapten Tommy Svensson samt assisterande förbundskapten Tord Grip.

Thomas Hässler gjorde mål på frispark redan i den 11:e minuten och Karl-Heinz Riedle ökade på i den 59:e. Tomas Brolin reducerade på straff i den 64:e, men det kändes inte orimligt att Riedle gjorde 3-1 i den 88:e minuten. Dock lyckades inhopparen Kennet Andersson reducera än en gång bara en minut senare, men det räckte inte. Rockaderna hade blivit för många och när turneringen analyserades i efterhand insåg man att en mättnadskänsla smugit sig in efter gruppspelet. En erfarenhet förbundskapten Svensson hade stor nytta av i VM 1994. EM kunde dock sammanfattas som en stor succé för svensk fotboll och när dessutom Danmark vann över Tyskland i finalen, så kunde det hela lyftas till en nordisk bragd.

Det kändes nog för många som ett one time wonder, men det visade sig endast vara början på något ännu bättre.

VM 1994: eufori!

Den store hjälten i VM-kvalet blev Martin Dahlin som gjorde flera avgörande mål. Men där fanns också orosmoment. Tomas Brolin hade tappat i form och det fanns även kritik mot hans liv utanför plan, vilket ledde till att han helt enkelt bojkottade landslaget under en period. Tommy Svensson bidade dock sin tid och när platsen var säkrad lyckades han också övertala Brolin att återvända. Ett annat orosmoln var att EM-turneringens store backklippa Janne Eriksson tvingades lämna återbud på grund av en skada strax innan turneringens start. In kallades istället en ung Teddy Lucic.

Gruppspel: Kamerun.
Kamerun stod som motståndare i den allra första gruppspelsmatchen. Laguppställningen var på förhand klar sånär som på några positioner. Thomas Ravelli var given i mål Fyrbackslinjen med Roland Nilsson, Patrik Andersson, Joachim Björklund och Roger Ljung likaså. Centralt på mittfältet var numera Jonas Thern och Stefan Schwarz oersättliga, och då fanns ändå en riktigt vass mittfältsgeneral som Stefan Rehn med i truppen samt den arbetsamme Håkan Mild. Tomas Brolin och Martin Dahlin var också självklara val, även om det smärtade att lämna formstarke Kennet Andersson utanför förstauppställningen. Klas Ingesson behövdes på en kant, men sedan var frågan vem som skulle spela på den andra kanten? Där fanns en ung och lovande Henrik Larsson och många ville nog se Anders Limpar från start. Valet föll dock på unge Jesper Blomqvist som visat lysande form i IFK Göteborg.

Roger Ljung axlade Janne Eriksson gamla mantel och blev överraskande nog Sveriges förste målskytt i VM:et redan efter åtta minuter. Kamerun kvitterade och tog sedan ledningen. Just då stod Sveriges VM och vägde. Före turneringen hade Tommy Svensson inpräntat i spelarna att de skulle förbereda sig mentalt på att gå långt i turneringen, kanske till och med till final. Men just då dök tankar om 1-2-spöket upp igen. Skulle Sverige drabbas av den fjäre raka förlusten i VM-slutspel med samma siffror? Lite senare lyckades Thomas Ravelli läsa spelet och var framme och avvärjde en situation som annars skulle lett till en frispelning för Kamerun. Kanske vände det där? I vart fall något, för i den 75:e minuten kvitterar Martin Dahlin för Sverige. Oavgjort i premiären mot starka Kamerun var ingen katastrof, kanske var det till och med så att Sverige haft för stor respekt? Kanske var Tommy Svenssons mannar bättre än vad de själva trodde? Kanske var det Sverige motståndarna skulle ha respekt för?

Gruppspel: Ryssland
Före nästa gruppspelsmatch tar Tommy Svensson ett snack med Brolin om att han kanske kunde gå ned på högerkanten. Ett känsligt ämne, då Brolin alltid varit tydlig med att han ville spela på topp. Med sig i samtalet hade han högerbacken Roland Nilsson som lovade att ta hand om allt defensivt arbete, då Brolin skulle få en fri roll. I laguppställningen fanns därmed Dahlin, Andersson och Brolin. Jesper Blomqvist fick sätta sig på bänken, men någon plats för Anders Limpar fanns inte. Klas Ingesson flyttades ut till vänster. Tommy Svensson var säker på seger. Coollugn som aldrig förr.

Det började dock illa i ”måstematchen” mot Ryssland. Den blivande skyttekungen Oleg Salenko gjorde 1-0 på straff. Men så drog de tre anfallskrafterna igång. Brolin kvitterade på straff före halvtid och i andra halvlek avgjorde Martin Dahlin med två mål. 3-1 och Sverige var i princip vidare till åttondelsfinal.

Gruppspel: Brasilien
Matchen mot Brasilien var därmed inte avgörande för avancemang, då Kamerun behövde en storseger mot Ryssland. Nu flög Sverige fram med ett extremt självförtroende som bränsle och Kennet Andersson visade sig ha världens längsta ben då han lyfte in en boll över den brasilianske målvakten i den 23:e minuten. Romario kvitterade visserligen, men Sverige höll 1-1 och var fortfarande obesegrade. Martin Dahlin satt på bänken på grund av en avstängning. Pontus Kåmark gjorde en stark insats istället för avstängde Joachim Björklund i mittförsvaret. En annan stark mittfältare – Håkan Mild – fick lite speltid, så också Jesper Blomqvist. Även unge Henrik Larsson hade sedan tidigare två inhopp och Magnus Erlingmark ett. Men ingen Limpar.

Åttondelsfinal: Saudiarabien
I åttondelsfinalen stod Saudiarabien som motståndare, vilket inte skrämde tillnärmelsevis lika mycket som värmen. Björklund och Dahlin var tillbaka och Sverige vann med 3-1 efter ett mål av Dahlin och två av Kennet Andersson. Kåmark och Mild fick göra inhopp.

Turneringen var redan en succé för Sverige, men nu hade de nytta av erfarenheten från EM, då nöjdheten smög sig in och lägg därtill Tommy Svensson mentala bilder att förbereda sig för en lång turnering. Kvartsfinal väntade.

Kvartsfinal: Rumänien
Motståndet var dock inte att leka med, då det var succélaget Rumänien anförda av den omåttligt elegante mittfältaren Gheorghe Hagi. Det är då svensk idrottshistoria skapas.

Sverige var utan avstängde lagkaptenen Jonas Thern. Istället tog Håkan Mild plats bredvid Stefan Schwartz och Roland Nilsson fick ta på sig lagkaptensansvaret. I den 78:e minuten tog till slut Sverige ledningen genom en klassisk frisparksvariant där Tomas Brolin avslutade med att skicka upp bollen i nättaket och det var nästan så folk fick nypa sig i armen då en till synes omöjlig semifinal väntade. Men i den 88:e minuten kvitterade Rumänien genom anfallaren Florian Raducioiu. En kalldusch. Dessutom gjorde samma Raducioiu 2-1 i förlängningens 101:a minut. Och som detta inte vore nog så blev Stefan Schwartz utvisad. Ännu en ”svenskdödare” i stil med Hernan Medford var skapad och många insåg nog att ett litet land som Sverige kanske inte ska tro på semifinaler i ett VM. Men detta svenska lag gav sig inte, framförallt inte Kennet Andersson som i den 115:e minuten nådde högst och nickade in 2-2. Galet jubel framför tv-apparaterna hemmavid och såväl som bland alla tillresta svenska fans.

I en match med så många skiftningar var det dags för straffsparkar. Och än en gång släcktes det svenska hoppet när Håkan Mild missade den första straffen. Rumänerna satte sina tre första, såväl som Kennet Andersson, Tomas Brolin och Klas Ingesson. 3-4 i straffläggningen. Klar fördel för Rumänerna som hade två straffar kvar, medan Sverige endast hade en.

Dan Petrescu stod så öga mot öga med Thomas Ravelli. I ett gastkramande ögonblick gjorde Ravelli en makalös räddning och det var kvitterat i missade straffar. Roland Nilsson satte sin och nu var pressen på stjärnan Ilie Dumitresco, vars nerver höll och det stod lika efter de ordinarie fem straffarna för vardera laget. Nu var det en i taget som gällde. Den unge Henrik Larsson klev fram och sannolikt höll hela Sverige andan. Men han var hur säker som helst och nu var det Sverige som hade fördel i en match som aldrig slutade att svänga.

Miodrag Belodedici skulle slå Rumäniens sjätte straff. Den ”hete” Thomas Ravelli gjorde dock ännu en lysande räddning och hela den svenska truppen, ja, hela landet jublade då man tagit sig till en semifinal.

Semifinal: Brasilien
Eftersom Schwartz var avstängd så blev det än en gång Håkan Mild som tog plats i mitten bredvid återvändande Jonas Thern. Annars var allt som vanligt i en match som visserligen bara slutade 1-0 till Brasilien, men i ärlighetens namn var Sverige inte tillräckligt bra. Och inte blev det bättre av att Jonas Thern fick ett mycket hårt dömt rött kort i den 63:e minuten. Stefan Rehn fick också lite speltid, men ännu inget spel för Anders Limpar.

Match om tredje pris: Bulgarien
I matchen om tredje pris lossnade allt för svenskarna mot ett Bulgarien som sett bättre ut. Henrik Larsson fick chansen från start istället för en skadad Martin Dahlin och Håkan Mild spelade än en gång från start, då Thern var avstängd. Pontus Kåmark tog plats på vänsterbacken istället för avstängde Roger Ljung. Sverige vann med 4-0 efter mål av Brolin, Mild, Larsson och Andersson. Alla i första halvlek. Till och med Anders Limpar fick lite speltid och succén var ett faktum. 

Historisk bedrift

Sverige gjorde flest mål av alla i VM, där Kennet Andersson var bäst på fem sedan Dahlin på fyra och Brolin på tre baljor. Hela laget var nu för evigt inskrivna i svensk fotbollshistoria och gav alla en sommar de aldrig skulle glömma.

Och från den stunden utvecklades svensk fotboll i en ny riktning. Den blev en allt tydligare och genomträngande del av samhället och de stora klubblagen hade massor med följare. Visserligen blev kanske inte allsvenskan bättre, men IFK Göteborg hade en del bejublade framträdanden i den nya superturneringen Champions League. Visserligen missades EM 1996 och VM 1998, men det var inte lika viktigt med tanke på att fotbollsintresset hade återvänt för att stanna i Sverige. Och där spelade hjältarna från 1994 en oerhört viktig roll. Av den anledningen går det inte att utnämna någon annan elva med Sveriges bästa spelare under 1990-talet än de gubbar som gjorde Sverige stolta i VM i USA 1994.

Därefter missades EM-slutspelet 1996 samt VM 1998, men det hindrade inte fotbollsintresset att bara fortsätta att öka. 

1990-talets bästa elva i svenska landslaget

Det är onekligen svårt att bortse från succén 1994 om man ska lyfta fram de främsta spelarna under 90-talet, vilket gör att det också blir precis den elvan som ansågs som ”mest” ordinarie, som presenteras nedan.

Thomas Ravelli (klubbar under 90-talet: IFK Göteborg, Tampa Bay Mutiny, Östers IF)
Inför VM 1994 var Thomas Ravelli en målvakt många satte ett frågetecken bakom. Efter VM blev han en legendar. Tänk vad två straffräddningar kan göra. Karriären fram till 1994 var lång och enligt många i princip klar. Ravelli debuterade i allsvenskan redan 1979 för Östers IF med vilka han vann två SM-guld såväl som guldbollen 1981. Han var given förstemålvakt i landslaget under det tunga 1980-talet. När 30-årsåldern blev ett faktum gick han 1989 till IFK Göteborg och där tog karriären fart på nytt. Sex nya SM-guld och ett cupguld. I VM 1990 var Ravelli inte längre det självklara valet i landslaget och fick nummer 22, men stod ändå samtliga matcher i en turnering som slutade i besvikelse. Framgångarna i Blåvitt kan ha varit en bidragande orsak till att Ravelli klarade sig kvar som förstemålvakt även i landslaget, även om han var ifrågasatt. Men en fantastisk turnering och så dessa två magiska straffläggningar i kvartsfinalen mot Rumänien förvandlade den ifrågasatte Ravelli till en legendar. Det blev hela 143 landskamper i landslaget under en extremt lång period mellan 1981 och 1997.

Roland Nilsson (Sheffield Wednesday, Helsingborgs IF, Coventry City)
Med 116 landskamper en av Sveriges främsta ytterbackar genom tiderna, dessutom i hård konkurrens. Ett proffs uti fingerspetsarna som under VM 1994 ansvarade för hela högerkantens försvar, då Tomas Brolin fick en fri och offensiv roll. Fick lyfta guldbollen 1996 och har vunnit SM-guld tre gånger (två med IFK Göteborg och en med Helsingborgs IF). Var även en av nyckelspelarna i det IFK Göteborg som vann UEFA-cupen 1987. Dessutom ligacupmästare med Sheffield Wednesday 1991. Han hann med två VM (1990 och 1994) samt två EM (1992 och 2000). En stabil kugge under hela 90-talet. Fostrad i Helsingborgs IF.

Patrik Andersson (Malmö FF, Blackburn Rovers, Borussia Mönchengladbach, FC Bayern Munchen)
På 70-talet var Roy Andersson en firad mittback i Malmö FF och landslaget. Deltog i VM 1978 och fick ta emot guldbollen 1977, men idag är han nog mer känd för att vara pappa till två framgångsrika fotbollsspelare – Daniel och Patrik Andersson – varav den senare är tveklöst den mest framgångsrike. Patrik Andersson debuterade i Malmö FF 1989 och i landslaget 1992. Spelade dessutom i flertalet storklubbar ute i Europa, såsom Blackburn Rovers, Borussia Mönchengladbach, FC Bayern München och FC Barcelona. Dessutom har han fått guldbollen två gånger (1995 och 2001), vilket ju är vassare är farsan. Svensk mästare, tysk mästare (två gånger, varav en gång avgjorde han hela säsongen med ett frisparksmål), Champions League-segrare och en rad andra meriter, såsom två EM-turneringar och lika många VM. Har dessutom blivit uttagen i Borussia Mönchengladbachs århundrades elva såväl som bästa elvan någonsin i Malmö FF och UEFAs världslag. En unik spelare under en unik tid som bildade ett numera legendariskt mittbackspar med Joachim Björklund. Det blev till slut 96 landskamper i den blågula tröjan.

Joakim Björklund (Östers IF, SK Brann, IFK Göteborg, Vicenza, Rangers, Valencia)

Helt plötsligt dök han upp i landslaget. En kille från norska SK Brann. Knappast en arvtagare till mittbacksgiganter som Glenn Hysén, Peter Larsson och Sven ”Dala” Dahlqvist..? Inte hade han någon lysande bollkontroll heller och dessutom släkt med förbundskapten Tommy Svensson. Så kanske det lät från olika håll, men Joachim Björklund fick rätt snabbt tyst på tvivlarna och tillsammans med Patrik Andersson bildade han ett av de bästa mittlåsen i svensk fotbolls historia. Ett VM, två EM. Två finaler i Champions League med Valencia, tre SM-guld med IFK Göteborg, två ligatitlar med Rangers FC samt diverse cuptitlar i Skottland och Spanien. Totalt sett blev det 78 landskamper för Sverige.

Roger Ljung (Young Boys, FC Zürich, Admira Wacker, Galatasaray, Duisburg)
Vänsterbacken som kanske inte fick de stora rubrikerna, eller några rubriker överhuvudtaget, men ack så viktig och gjorde även Sveriges första mål i VM-turneringen 1994 i 2-2-matchen mot Kamerun. Har ofta fått kämpa för sin plats, inte minst när han som ung anlände till Malmö FF i mitten av 1980-talet, såväl som i landslaget. I VM 1990 gjorde han en match och likaså i EM 1992, men 1994 i USA var han en ordinarie kugge. Har vunnit allsvenskan två gånger med Malmö FF i slutet av 80-talet och har en lång karriär som utlandsproffs. Idag är han en väl etablerad fotbollsagent. Ljung fick ihop 59 landskamper.

Tomas Brolin (IFK Norrköping, Parma, Leeds United, FC Zürich, Crystal Palace, Hudiksvalls ABK)

En av våra bästa landslagsspelare genom tiderna, men ändå blev det bara 47 landskamper, då skador och brist på motivation tog ut sin rätt. 1990 värvades Brolin av svenska mästarna IFK Norrköping och slog igenom med dunder och brak när han gjorde tre mål i premiären mot självaste IFK Göteborg. Och det dröjde inte länge innan 20-åringen fick debutera i landslaget. Som inhoppare i den näst sista träningsmatchen mot Wales inför VM 1990 gjorde Brolin två mål, vilket följdes upp av Sveriges premiärmål i VM-turneringen mot Brasilien. Den begåvade och totalt orädde Brolin var nu en internationell spelare på högsta nivå och blev en firad stjärna i italienska Parma. Stjärna och dirigent i EM-slutspelet 1992 samt magisk i VM 1994, då han också blev uttagen i världslaget. Med Parma tog han hem Italienska cupen, men också cupvinnarcupen och UEFA-cupen. Gick 1995 i en högprofilerad övergång till Leeds United, men då var karriären redan på väg utför. Starten på eländet skedde i en EM-kvalmatch i november 1994 när Brolin bröt sin vänstra fot. En skada som visade sig karriäravslutande i så måtto att han aldrig lyckades nå upp till den höga nivå han vant sig vid. Tomas Brolin tog hem guldbollen två gånger i karriären. 

Jonas Thern (Benfica, Napoli, AS Roma, Rangers FC)

Han tillhörde en gyllene generation av unga fotbollsspelare som via Malmö FF tog sig ut i den stora proffsvärlden på 80-talet. Den givne lagkaptenen i VM 1994. Vann guldbollen 1989 och blev även nyckelspelare i stora klubbar som Benfica, Napoli, AS Roma och Rangers FC. Kunde kombinera tuffare spel med fantastiska framspelningar. En av de bästa svenska mittfältarna genom tiderna som också gjorde 75 landskamper. Två VM-slutspel (1990 och 1994) samt ett EM-slutspel (1992). Svensk mästare med Malmö FF 1986 och 1989 samt portugisisk mästare med Benfica 1991.

Stefan Schwarz (Malmö FF, Bayer Leverkusen, Benfica, Arsenal, Fiorentina, Valencia, Sunderland)

Ännu en ur den gyllene MFF-generation som dessutom bildade ett unikt starkt mittenmittfält i landslaget tillsammans med Jonas Thern, särskilt under VM 1994. Schwarz kompromisslösa spelstil har ofta höjts till smått mytiska skyar och han har en framgångsrik karriär i de stora ligorna. Vann guldbollen 1999. Två VM-slutspel (1990 och 1994) samt ett EM-slutspel (1992). Portugisisk mästare med Benfica 1991 samt 1994, svensk mästare i Malmö FF 1988 och oerhört respekterad i klubbar som Fiorentina, Arsenal, Valencia och Sunderland. Dessutom utrustad med en slägga till vänsterfot och en vass frisparksskytt. Till slut blev det 69 landskamper för Sverige.

Klas Ingesson (IFK Göteborg, Mechelen, PSV Eindhoven, Sheffield Wednesday, Bari, Bologna)

Kanske fanns där större talanger än ”Klabbe”. Anders Limpar var ju en av Sveriges största begåvningar genom tiderna och så skulle man kunna dra ned en Henrik Larsson till mittfältet i en bästa elva från 90-talet. Larsson är ju ändå en av våra bästa spelare genom tiderna. Men summa summarum blir ändå att Klas Ingesson har förtjänat sin plats, inte bara för att han var en nyckelspelare i VM 1994, utan också för att han alltid presterade över den nivå man trodde han var kapabel till. Uppskattad spelare i en lång proffskarriär i klubbar som Mechelen, PSV Eindhoven, Sheffield Wednesday, Bari, Bologna, Marseille och Lecce. Vann UEFA-cupen 1987 samt SM-guld samma år och 1990 med IFK Göteborg. 57 landskamper och två VM-slutspel (1990 och 1994) samt ett EM-slutspel (1992).

Martin Dahlin (Malmö FF, Borussia Mönchengladbach, AS Roma, Blackburn Rovers, Hamburger SV)

Lite av en favorit hos förbundskapten Tommy Svensson som sällan petade Martin Dahlin om han var frisk. En riktig goal getter som också är en del av MFF-generationen. Mellan 1991 och 1998 gjorde han 29 mål på 60 landskamper och i VM 1994 slog han igenom på den stora scenen med fyra mål och tre assist, något som de flesta stora målskyttar endast kan drömma om. I Borussia Mönchengladbach blev han en stor stjärna och 50 ligamål på 106 matcher under sin första sejour i klubben. Utflykter till Roma, Blackburn och Hamburg blev dock inte lika framgångsrika. 1993 vann Martin Dahlin guldbollen.

Kennet Andersson (IFK Göteborg, Mechelen, IFK Norrköping, Lille, Caen, Bari, Bologna, Lazio)
Det var nog inte tänkt att Kennet Andersson skulle få chansen från start i VM 1994, men han såg så het ut i träningsmatcher och på träningar, så efter ett snack med Tomas Brolin om att ta klivet ned på högerkanten så fanns där en plats på topp för Andersson tillsammans med Martin Dahlin. Firma Dahlin, Andersson och Brolin skulle ta Sverige till VM-brons, men framförallt så blev Sverige det lag som gjorde flest mål av alla i VM, och Andersson var bäst av alla svenskar. Fem mål gav honom en delad andraplats i VM:s skytteliga. En unik prestation för en svensk fotbollsspelare. Men det var inte slut där, ”Kneten” skulle göra hela 83 landskamper och 31 mål. Dessutom en lång karriär som proffs. SM- guld med IFK Göteborg 1990 och turkisk ligamästare i Fenerbache 2001. Ett VM (1994) samt två EM (1992 och 2000). 

---