Fotbolls-EM – bakgrund och historia

Turneringen allmänt känd som ”EM” är ett fotbollsmästerskap mellan europeiska länder som är medlemmar i UEFA. Sedan 1960 har det spelats vart fjärde år, med undantag för 2020. Förra årets turnering, som sköts upp på grund av pandemin, kommer att äga rum i sommar – i ett nytt format med spel i flera länder. Fram tills nu har samtliga mästerskap spelats i högst två länder. Vill du spela på turneringen så hittar våra odds på EM 2021 här.

Hittills har 15 mästerskap ägt rum och vunnits av tio olika nationer. Tyskland och Spanien toppar listan med tre titlar vardera. Frankrike följer därefter med två mästerskapstitlar och sedan kommer Tjeckien, Danmark, Grekland, Italien, Nederländerna, Portugal och Sovjetunionen som fått sina namn ingraverade i turneringens historia en gång var så här långt.


EM 2016 – Portugals revansch

Portugal är regerande Europamästare efter att ha vunnit EM 2016 i Frankrike. Det var här de slog värdnationen i finalen med ett mål av Eder i förlängningens 109:e minut. Den finalen är för alltid en av de mest minnesvärda matcherna i mästerskapet då Cristiano Ronaldo, Portugals kapten och mesta målskytt genom tiderna, blev utbytt tidigt i matchen på grund av en skada han ådrog sig i en kollision med Dimitri Payet.

Trots att han missade sista matchen lyckades Cristiano Ronaldo göra tre mål under mästerskapet 2016, vilket tangerar Michel Platinis rekord på nio mål i turneringens historia. Men det var en av hans motståndare för dagen, Atletico Madrids Antoine Griezmann, som vann skytteligan i EM 2016 med sex gjorda mål.

Den portugisiska superstjärnan slog även andra rekord under den turneringen. Han blev den första spelaren någonsin att göra mål i fyra olika upplagor av EM (2004, 2008, 2012 och 2016). Dessutom har han flest spelade matcher där finalen blev hans 21:a match i EM.

Det uppskattas att finalen i EM 2016 sågs av cirka 285 miljoner tittare världen över, den näst högsta publiksiffran i turneringens historia. Det beräknades att sammanlagt 2 miljarder människor tros ha tittat på mästerskapets matcher.

Portugals väg till finalen, anförda av Cristiano Ronaldo och hans 281 miljoner Instagram-följare, var en viktig faktor i turneringens publika framgång. En annan faktor var Islands oförglömliga framtåg ända fram till kvartsfinal. Höjdpunkten var utslagningen av England i åttondelsfinalen och alla minns fortfarande publikens signifikativa och segerrusiga Vikinga-klapp.


EM 2004 – Greklands oväntade seger

Portugals triumf var kanske en välförtjänt återbetalning efter att ha misslyckats i finalen på hemmaplan i mästerskapet 2004. Turneringen vanns av otippade Grekland med ett avgörande mål i 57:e minuten av Angelos Charisteas.

Vid turneringens början låg oddset för Grekland som slutsegrare på 80 gånger insatsen. Det portugisiska laget innehöll vid den tiden superstjärnor som Deco, Figo och Rui Costa. Men de hade också en tonåring på uppåtgående, en viss Cristiano Ronaldo som då spelade i Manchester United, som stal rampljuset med sina överstegsfinter och gyllene skor.

En som gjorde honom sällskap på Old Trafford den sommaren var det andra underbarnet under den tidsperioden, Wayne Rooney. Han gjorde fyra mål under mästerskapet vilket var lika många som Hollands Ruud Van Nistelrooij, spelaren han så småningom skulle ersätta i Sir Alex Fergusons lag. Båda överträffades av Milan Baros, som avslutade turneringen som skytteligavinnare med fem gjorda mål. Ironiskt nog spelade han för rivalerna Liverpool vid den tiden.


EM 2012 – Spaniens dominans

En kanske lika anmärkningsvärd vinst, om inte än mer imponerande, var Spaniens kross av Italien i EM-finalen 2012 med 4-0. En seger som gjorde Spanien till den enda nationen hittills som försvarat sin EM-titel. De vann 2008 års upplaga efter Fernando Torres mål mot Tyskland i finalen i Wien. Däremellan vann de också VM 2010 i Sydafrika.

Spanien dominerade turneringen från början till slut. Merparten av spelarna kom från Spaniens två bästa lag, Barcelona och Real Madrid. Pep Guardiolas inflytande, dåvarande tränare i Barcelona, var uppenbart för alla. ”La Roja” spelade sin berömda tiki-taka-fotboll med Busquets, Iniesta och Xavi som dirigenter runt planens mitt. Så förtrollande var den fotboll som spelades av det laget att den har påverkat hur fotboll spelas runt om i världen än idag, nästan ett decennium senare.

Då sex spelare avslutade turneringen med tre gjorda mål vardera, kröntes till slut Fernando Torres till skytteligavinnare. De avgörande faktorerna var att han också stått för en assist samt gjort sina tre mål på 93 minuters mindre speltid än Tysklands Mario Gomez. Trots detta var det Mario Balotelli som tog platsen i mästerskapets bästalag. Juventus nuvarande tränare, Andrea Pirlo, var den enda av övriga italienare som fick en plats.

Spanien dominerade laget med fem spelare då Real Madrids Iker Casillas och Sergio Ramos togs ut tillsammans med Barcelona-trion. Spaniens första Europatitel kom dock redan 1964. De stod värd för den andra upplagan av mästerskapet och finalslog dåvarande regerande mästarna Sovjetunionen på Estadio Santiago Bernabeu i Madrid.


EM 1988 – ”Totalfotbollens” triumf

När man talar om att påverka fotbollsvärlden kan man inte undgå att nämna holländarna. De vann EM 1988 med den legendariska Rinus Michels vid rodret, utsedd till århundradets tränare 1999. Innan dess förde han Ajax till europeisk fotbollsdominans och Barcelona till en ligatitel, bägge lagen med den beryktade Johann Cruyff. Med smeknamnet ”Totalfotbollens arkitekt” ledde han en ny generation spelare inklusive Marco Van Basten och Ruud Gullit till EM-framgång.

I det laget ingick också den nuvarande Barcelona-tränaren Ronald Koeman. Precis som en av hans föregångare i den rollen, Frank Rijkaard, i en oändlig koppling mellan den katalanska klubben och holländarna.

Turneringens höjdpunkt förblir säkerligen det ikoniska målet av Marco Van Basten i finalen mot Sovjetunionen. En otrolig direktvolley från ett synbart omöjligt läge. Ett mål som alltjämt symboliserar turneringen och Marco Van Bastens unika talang när han var som bäst, trots en alltför kort och skadedrabbad karriär.

Vid återkomsten till hemlandet, anförda av sin karismatiska kapten Ruud Gullit, färdades det holländska laget med sin trofé på en pråm längs Amsterdams kanaler. Drygt 1 miljon människor deltog i firandet.


EM 1992 – Danmarks överraskande deltagande

Om den vinsten var förhållandevis väntad med tanke på den mängd talang som fanns i det holländska laget, så hände det otänkbara fyra år senare då vann Danmark vann EM 1992. Ett mästerskap de inte ens kvalificerat sig för.

Danskarna släpptes in i turneringen som ersättare för Jugoslavien, som diskvalificerades från tävlingen på grund av det pågående Balkan-kriget. Prestationen blev än mer anmärkningsvärd med tanke på att Danmark fått sin första professionella klubb, Bröndby, så sent som 1986. Dessutom hade deras bästa spelare vid den tiden och förmodligen den bästa spelaren som Danmark någonsin har producerat, Michael Laudrup, bestämt sig för att inte delta på grund av lagets spelstil.

Med facit i hand kanske Barcelonas förre playmaker ångrar det beslutet, men vid den tiden var han navet i Barcelonas berömda ”Dream Team” under ledning av Johann Cruyff. Allt kan ses som tråkigt vid jämförelse, särskilt för en Ballon D’Or-vinnare som fortfarande anses vara en av de bästa fotbollseleganterna som någonsin beträtt en fotbollsplan.


EM 1996 – Englands stora besvikelse

En annan stor talang med en ännu mer spektakulär karaktär, Paul Gascoigne, visade upp sig under EM 1996 i England. Hemlandets officiella låt för mästerskapet ”Football is coming home” är synonymt med engelska fans och mästerskap än idag.

England spelade sig hela vägen fram till semifinal och tog tidigt ledningen genom Alan Shearer som också vann turneringens skytteliga med 5 gjorda mål. Tyskland kvitterade dock under ordinarie tid och vann så småningom på straffar. Tyskarna stannade inte där utan fortsatte och vann hela turneringen genom att slå Tjeckien i finalen via Oliver Bierhoffs ”Golden Goal”.

I den turneringen spelade också Kroatien som deltog i ett internationellt mästerskap för första gången sedan upplösningen av det forna Jugoslaviens. Stjärnanfallaren Davor Šuker presenterade sig på den internationella scenen i EM 1996 och fortsatte med att etablera sig som kulthjälte i 1998 års VM två år senare. Han valdes in i turneringens bästalag tillsammans med Alan Shearer och Hristo Stoichkov i anfallet, Paul Gascoigne på mittfältet och de likaledes briljanta Matthias Sammer och Paolo Maldini i försvaret. En annan som också blev uttagen var en då fortfarande okänd kantspelare vid namn Karel Poborský. Han säkrade en övergång till Alex Fergusons Manchester United efter sin utmärkta prestation i turneringen.

EM 1996 var inte det enda mästerskap som avgjordes med den nu avskaffade ”Golden Goal”-regeln. Frankrike vann EM 2000 på samma sätt tack vare en David Trezeguet-volley 13 minuter in i förlängningen.

De drabbade den här gången var Italien. Deras andremålvakt vid den tiden, Francesco Toldo, hade på ett strålande sätt ersatt den legendariska men också skadade Gianluigi Buffon. Han kunde dock inte rädda de regerande världsmästarna Frankrike, ett lag som inkluderade Zinedine Zidane, Thierry Henry, Didier Deschamps och Robert Pires för att nämna några.

Trots briljansen i båda lagen som tog sig till finalen toppades skytteligan av Patrick Kluivert från Nederländerna och Jugoslaviens Savo Milošević, som gjorde fem mål vardera.

Detta mästerskap markerade också en förändring av värdformatet. Som första EM någonsin delade två länder på värdskapet, där Belgien och Nederländerna tillhandahöll fyra arenor var. Samma format upprepades när Österrike och Schweiz var värdar för 2008-upplagan. 2012 var det Polen och Ukraina som delade på ansvaret.

Finalen hölls i Rotterdam där Frankrikes dåvarande kapten Didier Deschamps fick lyfta pokalen, något han inte lyckades upprepa som förbundskapten 16 år senare (2016). Han kompenserade för det med en VM-seger 2018. Ett mästerskap han också vann som spelare 1998.


EM 1984 – Platinis Mästarklass

Frankrikes andra EM-triumf kom 1984, en turnering synonymt med Frankrikes dåvarande kapten och Juventuslegenden Michel Platini. Han gjorde rekordmånga nio mål i den turneringen, ingen har gjort fler än sex i ett mästerskap varken före eller efter. Fransmannen Antoine Griezmann är den som kommit närmast i turneringen 2016.

För att sätta det i rätt perspektiv tog det Cristiano Ronaldo fyra mästerskap att åstadkomma samma målskörd (9). Michel Platini kunde tyvärr bara delta i en upplaga trots en lysande karriär.

Efter att ha vunnit den italienska ligan och cupen med Juventus fortsatte han med att leda sitt land under EM 1984 som den enda utlandsbaserade spelaren i laget. Hans prestationer belönades med en andra Ballon D’Or och av bara farten blev det en tredje året därpå, 1985, något bara Lionel Messi lyckats med sedan dess.

Hans uppvisningar i den berömda tröja nummer 10 inspirerade en hel generation ungdomar. En av dem var en viss Zinedine Zidane, som så småningom lyckades ta hem både EM och VM för sitt land. ”Le Roi” avslutade sin internationella karriär med otroliga 41 mål på 72 matcher. EM 1984 blev höjdpunkten på hans resa med ”Les Blues”.


EM 1980 – Västtysklands överlägsenhet

Fyra år tidigare under EM 1980 var det en annan man som anförde sitt landslag, Tysklands Karl-Heinz Rumenigge, nu styrelseordförande i FC Bayern München. Han var huvudaktören i det stjärnbelagda västtyska laget. De vann hela turneringen genom att finalbesegra Belgien på Stadio Olimpico i Rom.

Han tilldelades Ballon D’or för sina prestationer efter turneringen, med lagkamraten Bernd Shuster som närmsta kandidat. Ändå hamnade deras lagkamrat Klaus Allofs före dem i mästerskapets skytteliga.

Han vann skytteligan på tre gjorda mål och blev den tredje västtyska spelaren i rad som bästa målskytt i EM, efter Gerd Müller (1972) och Dieter Müller (1976). En tydlig indikator på Västtysklands inflytande på fotboll under det årtiondet. Sex av elva spelare i turneringens bästalag kommer från vinnartruppen.


EM 1960 – Det första europeiska mästerskapet

Allt detta skulle dock inte ha varit möjligt om det inte vore för det första Europamästerskapet som anordnades 1960. Då kallades det ”European Nations Cup” och hölls i Frankrike. En turnering som så småningom vanns av Sovjetunionen med den legendariska Lev Yashin i målet.

De besegrade Jugoslavien i finalen där Viktor Ponedelnik nickade in segermålet 23 minuter in i förlängningen. Finalen spelades på Parc des Princes i Paris, numera hem för PSG. I turneringen deltog endast fyra lag. På samma Parc des Princes spelades också den ena semifinalen medan den andra semifinalen och bronsmatchen spelades på Stade Velodrome i Marseille.

Hjärnan bakom denna nya tävling var Henri Delaunay, som först presenterade sin idé redan 1927. Han tog på nytt upp sin idé 1954 efter att ha valts till generalsekreterare. Tyvärr dog han ett år senare men hans son förverkligade drömmen strax därefter. Den nya tävlingen gavs ursprungligen namnet Henri Delaunay Cup. Avgiften för de lag som ville delta låg på endast 200 franc.

Mästerskapet har sedan dess spelats vart fjärde år, planerat att äga rum två år efter varje VM. Så småningom blev det en av de mest uppskattade internationella fotbollstävlingarna i världen.